Det är underhållande att läsa Håkan Ericssons analys kring utmaningsrätten och hur det politiska Gotland på bästa sätt ska samspela med näringslivet.
Utmaningsrätten är helt obetydlig i sammanhanget hävdar han. Den fyller ingen som helst funktion och därför är beslutet att ta bort den ingenting att bråka om.
Frågan är då varför det var så oerhört viktigt att ta bort denna möjlighet för det gotländska näringslivet det första man gjorde när man kom till makten?
Om den ändå inte betyder något borde den väl inte ens kommit upp på bordet för åtgärd?
Och om kostnaderna för den administrativa hanteringen är så oöverstigliga att det är det som är orsaken, var är dessa ekonomiska underlag? Hur stora har kostnaderna hittills varit?
En annan sak som de rödgröna ofta hänvisar till som om det vore samma sak som utmaningsrätten är den fria etableringsrätten. En annan möjlighet som man också är rädd för även om man inte lagt några förslag på att ta bort den.
Men det är två helt olika saker. Utmaningsrätten handlar om möjligheten att utföra en tjänst istället för att regionen ska göra det, den fria etableringsrätten innebär att man har rätt att etablera sig som ett komplement/konkurrens till det offentliga.
Håkan Ericsson tror att företagarnas syfte att utmana regionen är att se till att få en säker inkomst av skattepengar. Inget kunde vara mer fel. Om man inte sköter sitt åtagande blir man av med uppdraget bums. Till skillnad från om det är ordnat i regional regi.
Misstron mot det gotländska näringslivet är total.
Eller vilka företag är det som de rödgröna är så rädda för och som de tror ska nästla sig in för att göra stora vinster på att utföra verksamhet på regionens uppdrag?