LEDARE: Varför plötsligt så tyst om Zaremba?

Journalisten Maciej Zaremba är det närmaste en Günther Wallraff vi har i Sverige. Hans artikelreportage, som genom åren bland annat har dragit ned byxorna på det svenska steriliseringsprogrammet och den moderna kränkthetskulturen, får med rätta alltid stor uppmärksamhet. Men när Zaremba nu har börjat dissekera svenska integrationsprogram och kritisera den inom politiken rådande inställningen att man måste tala till invandrare på invandrares vis är det plötsligt ganska tyst. Inte minst inom den borgerlighet som brukar vara snabb med att ställa upp bakom den polskfödde journalisten.
Men vad Zaremba hittills har kommit fram till bör diskuteras på allvar. Låt vara att han riktar kritik mot både högern och vänstern. Den är välförtjänt.

Artiklarna sätter sökarljuset på en rad allvarliga problem. För det första att den svenska jämställdhetsideologin förhindrar att svenskundervisningen anpassas efter människors olika förutsättningar, vilket gör det hart när omöjligt för någon alls att lära sig språket. För det andra att alliansens arbetslinje tvingar invandrare som gör framsteg på SFI och vill studera vidare att ta lågkvalificerade jobb eller i värsta fall att ödsla tid framför arbetsförmedlingens datorer, som ofta är tomma på arbeten, när de i stället skulle kunna plugga svenska i klassrummet.
Det brukar heta att man får ett språk genom att jobba och det stämmer för många. Men varför hindra dem som mot alla odds börjar lära sig svenska från att fördjupa sina kunskaper och sedan läsa vidare till ett bättre arbete? Arbetslinjen måste göras mer böjlig och flexibel om den framgångsrikt ska kunna användas som ett instrument för ökad integration.

Zaremba argumenterar också moget för att de som försöker särbehandla invandare och tydligt pekar ut skillnaderna mellan dem och infödda svenskar inte bara försvårar integrationen utan också underblåser främlingsfientliga stämningar. Det är helt riktigt.
De flesta som kommer hit från andra länder vill tas upp i den svenska gemenskapen och helst inte skiljas ut. Ändå tycks medier och politiker inom båda blocken se ett värde i att understryka hur olika vi är från varandra, också genom att visa tolerans för minoriteter som beter sig illa. Ett tydligt exempel är att en Masoud Kamali enkelt kommer undan med rasistiska antydningar om statsrådet Nyamko Sabuni. Men en sådan attityd bidrar knappast till att vi slutligen förmår att hitta fram till varandra.
Det inte finns någon enskild politisk kraft att lägga skulden på för den problematik som Zaremba hittills har blottlagt i sin nya artikelserie. Det ger dock inte cart blanche att stänga ögonen.
Tre texter återstår visst. De förtjänar sannolikt också att bli talade om.

Ledare: Varför plötsligt så tyst om Zaremba?