Sedan länge oroar Irans förmodade kärnvapenutveckling omvärlden. Men Iran har redan ett domedagsvapen. I ord och sanktionskriget Iran-världssamfundet kallas Irans förmåga att stänga Hormuzsundet för dess verkliga kärnvapen.
Hormuzsundet är passagen genom vilken enorma mängder energi från länderna vid Persiska viken når världsmarknaden.
Med omfattande militära manövrer har Iran markerat att förmåga att ställa till med kaos om väst ytterligare trappar upp sin ekonomiska krigföring i syfte att få regimen i Teheran på bättre tankar.
Nu senast är USA på gång med att försvåra även utländska företags kontakter med Irans centralbank och energisektor. Med den vikt USA har i världens ekonomiska blodomlopp vore det förödande för Iran.
Men stänger Iran Hormuzsundet skulle det tolkas som en krigsförklaring, och bemötas som när Egypten 1956 stängde Akabaviken för israelisk sjöfart.
Men det är tveeggat också att ta till det yttersta ekonomiska vapnet mot Iran. Det vore ju att sluta köpa dess olja. Men den är i dagsläget nödvändig för åtskilliga till USA vänskapligt sinnade länder i Europa och Asien.
Med tanke på stridsmullret är det märkligt lugnt på energimarknaden. Den verkar inte tro att det är riktigt på allvar.
Att läget inte skulle vara så allvarligt som det ser ut vore ett undantag i Mellanöstern, där ovissheten vid ingången till 2012 är större än någonsin sedan regimerna byttes på löpande band under 50- och 60-talen, när Irak upplevde fyra kupper innan Saddam Hussein skapade sin form av stabilitet och etablerade sig som arabvärldens bålverk mot Iran.
Objektivt har USA gjort Iran en stor tjänst genom att avlägsna Saddam Hussein, ett hinder för iranska maktambitioner i Mellanöstern. Men försök till närmande har stupat på att Teheranregimen behöver USA som fiendebild.
Teherans sätt att uppträda i fråga om kärnvapnet och Israel förklarar varför amerikanerna i sin tur, trots krigströttheten, säger sig stödja ett militärt angrepp på Iran om inget annat hjälper.
Med stöd i opinionen har president Barack Obama nu dragit tillbaka de sista soldaterna från Irak, med undantag för den styrka som skyddar ambassaden i Bagdad.
Enligt Obama lämnar USA ett suveränt, stabilt och självsäkert Irak.
Få håller med om den bedömningen. Det är Iraks smala lycka att grannarna undviker öppen inblandning. Det är mera riskfritt att agera via ombud/bundsförvanter, så som Iran länge gjort i sin utrikespolitik.
Och vilket allmänt rekommenderas även för USA, av tankesmedjan Center for the National Interest, ursprungligen grundad av förre presidenten Richard Nixon som hyllas för sin realistiska utrikespolitik.
I dess tidskrift The National Interest föreslogs nyligen att USA bör återgå till "offshore balancing", alltså inte engagera sig direkt så som man gjorde i Afghanistan och Irak. USA ska överlåta åt sina bundsförvanter i Mellanöstern, Europa och Asien att bevara freden, "med vårt stöd när så är nödvändigt".
Och så ska Israel behandlas som ett vanligt land och inte åtnjuta USA:s villkorslösa stöd.