Jag är väl inte den som kan ge kostråd med någon större trovärdighet. Min kvällsmat i går bestod av en påse popcorn och några skorpor. En diet som förmodligen skulle kunna få alla stridande kostrådgivare att tillfälligt förenas i ett fördömande.
Men när jag läser på text-tv (vilket antagligen betraktas som ungefär lika förlegat som stentavlor i dag) om hur kritik mot den så kallade LCHF-dieten (lite kolhydrater, mycket fett) vållade tittarstorm, då kan jag ändå inte låta bli att kommentera.
LCHF-dietens anhängare hävdar att den kan göra dig både mätt och smal. Men tydligen blir man lika grinig som en riktigt hungrig person. För onsdagens nyhet om att LCHF-dieten orsakat en ökning av stroke och hjärtinfarkt bland medelålders – den förorsakade att SVT:s reportrar fick hundratals mejl där de kallades saker som kvacksalvare och lögnare. Professor Maj-Lis Hellénius, en av experterna bakom nyheten, berättar att hon fått vänja sig vid både kritik och hot.
När jag pluggade ekonomi fick vi lära oss om Maslowpyramiden, eller Maslows behovstrappa. Den amerikanske psykologen konstruerade en slags behovshierarki, där de mer basala behoven ligger nära botten av pyramiden. Och dessa basala behov måste vara tillfredställda innan man siktar in sig mot högre mål.
De mest basala behoven är de kroppsliga som mat, luft och sömn. Sedan kommer mer känslomässiga behov som trygghet, kärlek och gemenskap. Följda av uppskattning och till slut, i pyramidens topp, självförverkligande.
Det är inte många som har svårt att få mat för dagen i Sverige i dag. Man skulle kunna tro att det gav oss ett avslappnat förhållande till mat där vi kunde koncentrera oss på att tillfredställa andra, "högre" behov istället.
Men förhållandet till mat verkar vara mycket mer komplicerat än så. Så till den grad att civiliserade människor som upphöjt biff och bacon till en livsstil blir nästan aggressiva om de får höra att deras diet kan vara ett hälsoproblem. Och veganer, de kan ju vara rätt militanta de också.
Det verkar mer och mer som om många försöker förverkliga sig själva genom maten. Det är maten som ska göra dem till det de vill vara. Därav trenden för alltmer ambitiös matlagning (åtminstone på tv), kokböcker och konkurrerande överstepräster som mässar om vad man ska och inte ska äta.
Det kommer en del gott ur trenden. För det är naturligtvis inte betydelselöst vad vi stoppar i oss, varken för oss själva eller för den värld och de djur som maten produceras av. Och det skapar möjligheter för små producenter som kan bli alternativ till industrimaten.
Men förhållandet till maten har definitivt passerat gränsen mellan hälsosamt och sjukt när horder av bokstavstroende matextremister kastar sig över budbärare av ovälkomna forskningsrön. Istället för att tänka efter om det kanske inte är så nyttigt att äta bacon som om det vore... tja, popcorn.