Vi har sex politiska partier representerade i regionfullmäktige.
Hur många politiker känner du till?
Antagligen ungefär lika många som de flesta andra. Ett par-tre i varje parti.
Men vem är talesperson i olika frågor för de olika partierna?
Varför är det nästan bara alltid de ovan nämnda två-tre som uttalar sig i alla frågor?
Vem för kulturdebatten på Gotland? Den om idrottspolitik? Skolpolitik? Vägar, hamnar och kollektivtrafik? Sjukvården? Miljödebatten och bostadsdebatten? Vad vill och vad tycker våra politiker i de sex olika partierna?
Det finns en tradition på Gotland att politiken den ska avhandlas inom respektive nämnd och att man inte ska förvirra medborgarna med olika tankar för de kan tro att alla visioner och tankar är färdiga beslut.
Förutom att man grovt underskattar medborgarnas förmåga att förstå vad som är partiers visioner, vad som är förslag och vad som är beslut, så är det ett lätt sätt att gömma sig, slippa ta personlig ställning och därmed... Gud förbjude, få fel.
Det finns också en synnerligen märklig inställning att man inte ska bemöta sådant som är fel eller som behöver förtydligas. För då kan det bli ännu mer förvirrat och de som är direkt berörda vet ju ändå vad som gäller.
Jag tycker inte att något parti är bättre eller sämre än något annat när det gäller dialogen och att vara en aktiv röst i samhället.
Enda skillnaden man kan se är att det parti som sitter i ledningen per automatik är bättre på att synas men det beror till stor del på att det är dessa personer som tillfrågas av medier i olika frågor. Och det handlar oftast om att gå i försvar snarare än att prata vad man vill och hur.
Jag menar en helt annan diskussion. En levande debatt om vad man vill med kulturen och idrotten, kollektivtrafiken och allt annat som jag räknade upp här ovan. I konkreta och pågående ärenden som behandlas i de olika demokratiska instanserna.
Samhällsdebatten på Gotland förs genom en fantastiskt aktiv insändardebatt men från etablissemanget är det förvånansvärt tyst. Det ger en bild av att de politiska visionerna saknas och att man inte är engagerad eller intresserad av vad som händer och sker, eller av vad folk tycker och att man inte har några egna förslag och tankar att berätta om.
Det jag längtar efter är ord som kommer från hjärtat och där man vågar tala om vad man vill.
Inte kasta löften omkring sig utan att aktivt diskutera det arbete man håller på med i nämnder och fullmäktige.
Alla brinner ju för något så varför syns det inte mer i debatten?
Det kan inte vara så trött och oengagerat som det verkar.