Jodå, jag medger att det är skönt att slippa gruset i plånboken. Det är på många sätt praktiskt och effektivt att avrunda alla vardagliga kontanta transaktioner till närmaste hela krona. Men samtidigt så är det som att effektiviteten helgas över valutans alla andra värden. Som att vår inställning till valutan är allför rationell och osentimental. Många andra länder har fortfarande kvar sina småmynt.
I Tyskland behöll man exempelvis in i det sista alla sina småmynt, ända ner till en Pfennig, vilket då motsvarade kring fem öre. Det hade förmodligen mycket att göra med den styrka, stabilitet och trygghet som D-marken stod för. Minnen från hyperinflationens dagar på 1920-talet spelade säkert också in, då priset för en brödlimpa gick från långt under en mark till över 200 miljarder mark och man kunde behöva en skottkärra med pengar för att handla sig ett ägg.
Att ge upp småmynten och förklara att inflationen gjort dem så värdelösa att de kunde avskaffas – ja, det var det ingen regering som vågade sig på. Det politiska priset för en sådan reform var betydligt högre än att fortsätta hålla Tyskland med småmynt som var dyrare att tillverka än det transaktionsvärde de representerade.
I Storbritannien har man fortfarande så små mynt som en pence (drygt 10 öre) och i USA finns fortfarande en cent, vilket är mindre än sju öre.
Något av den tyska synen på valutan tilläts också diktera övergången till euron. Med euron introducerades mynt ända ner till en cent, knappt tio öre, och de tillverkas och används fortfarande. Även om man i två länder med ett mindre sentimentalt förhållningssätt till valutan, Finland och Nederländerna, bestämt sig för att avrunda till närmaste fem cent.
En anledning till att man ville behålla de små valörerna, var att handlarna inte skulle frestas att göra stora avrundningar (uppåt) i samband med valutaövergången. En omtanke om konsumenterna som konstruktörerna av det svenska myntsystemet inte har bekymrat sig med.
Visst finns det tankar på en myntreform även inom euroområdet. Så sent som i våras så kom ett sådant förslag från EU-kommissionen, om att avskaffa mynten på en och två cent. Bland annat därför att 46 miljarder sådana mynt, som ofta behandlas ganska respektlöst av allmänheten, har tillverkats sedan 2002. Det är 137 mynt per medborgare i eurozonen. Och tillverkningskostnaden överstiger vida myntens nominella värde.
Men det blev blankt nej från Tyskland. Jens Weidmann, ordförande i Bundesbank, förklarade frankt:
– Det finns en önskan hos den tyska allmänheten att behålla de små mynten. Personligen kan jag bara ansluta mig till den ståndpunkten.
Jag måste säga att jag finner en poäng i den tyska envisheten. Jag tycker det är viktigt att en regering visar respekt även för små belopp. Det är inte lika viktigt som att de inte ska skuldsätta sig upp över öronen, men det finns ett värde även i respekten för valutan. Därför bekymrar mig Sveriges osentimentala behandling av kronan en smula. Liksom det bekymrar mig att Polhem, Linné och kungligheterna är på väg bort från sedlarna, för att ersättas av Greta Garbo och Ingmar Bergman.
Men hur kommer det sig då att det var Tyskland som kastade sig in i eurosamarbetet medan svenskarna valde att behålla sin krona. Det hade nog ingenting med känslorna för valutan att göra, men desto mer med historia och politik och attityden till hela EU-projektet. Och jag är inte ledsen för att kronan finns kvar. Och det finns nog en och annan tysk som önskar sig D-marken tillbaka.