Färjedebatten har gått in i ett egendomligt skede, när upphandlingen har startat men där vi inte kan vänta oss några anbud på många månader. Vad ska vi nu förhålla oss till?
I lördagens GA skrev (bland andra) Tillväxt Gotlands verksamhetsledare Monica Ivnäs i ämnet. Hon verkade mest trött på debatten och rädd för hur den kan påverka bilden av ön. Och kom om en bön om en paus, eller åtminstone en lugnare debatt under sommarens anbudstid. I en kort intervju på sidan 5 ville utbrytaren Pigge Werkelin något överraskande att alla ska dra åt samma håll. Vid närmare läsning handlar det om att attrahera så många anbudsgivare som möjligt. Så visst.
Själv har jag (inte för första gången) börjat undra hur hälsosamt det egentligen är för ön att med ojämna mellanrum – sisådär sex till tio år – kastas in i en ny process med osäker utgång som handlar om en av de mest centrala förutsättningarna för att bo och verka på ön. Alldeles oavsett utgången – om färjetrafiken blir bra eller ej – så är detta återkommande lekande av "hela havet stormar" inte bra.
Hur skulle man kunna gå tillväga för att få en lugnare och säkrare process som dessutom tillåter dynamisk och kontinuerlig utveckling av trafiken? Snarare än dessa sex- och tioårsplaner med återkommande revolutioner då allt ställs på huvudet.
Jag undrar om inte en del av svaret på den frågan finns i den intervju som jag gjorde med professor Åke E Andersson för drygt ett år sedan.
Åke E Andersson är en världsledande expert på regional utveckling. Ändå hälsades intervjun då tyvärr inte med någon större nyfikenhet. Åtminstone inte vad jag kunde upptäcka. Kanske låg hans synpunkter för långt vid sidan av hur färjeupphandlingen brukar genomföras. Men det sätt på vilket färjorna brukar handlas upp har ju inte varit speciellt framgångsrikt. Så jag tar mig ändå friheten att återvända till ämnet, nu så här i färjeupphandlingens "egendomliga skede".
En upphandlingen i vilken man utser en monopolist som får alla subventioner – det kallade Åke E Andersson för "en direkt korkad lösning". Istället ska man fastställa en subventionsprincip och kvalitetskrav på trafiken. Villkor som är desamma för alla operatörer som sedan får sätta igång konkurrerande trafik.
Det blir inte en monolitiskt system där vi för tid och evighet kan vara säkra på hur Gotlandstrafiken är. Men den typen av säkerhet finns ju inte i denna värld. Däremot kan det bli ett system som kan kombinera konkurrens och subventioner med gradvis utveckling under stabila former och fasta regler. Så kan vi på sikt få en trafik som är både bättre och billigare än dagens, utan återkommande osäkra upphandlingar.
För ett år sedan var inte tiden mogen för Åke E Andersson tankar – samtidigt som jag ur en annan synvinkel sannolikt gjorde intervjun alldeles för sent för att den skulle plantera några frön som skulle hinna gro i denna upphandling vi nu står inför. Och tiden är kanske inte rätt nu heller. Men ibland får man sätta sig över sådant som tajming om man vill få något sagt.