Första kvartalet i år har regionens olika nämnder så överskridit sina budgetar, att det befaras bli ett underskott i regionens verksamheter med 55 miljoner kronor. Om inget görs. Hur kommer det sig att nämnderna så grovt låter kostnaderna öka så?
Eva Bofride och den borgerliga oppositionen tjatar om de rödgrönas bristande ledarskap. Kan det vara så att de rödgröna politikerna med ansvar för sina nämnder är slappa och nonchalanta och struntar i att hålla koll på ekonomin? Knappast. Snarare är de väl trängda mot väggen av stora krav på att ge medborgarna välfärdsservice och att pengarna inte räcker till allt medborgarna önskar.
Är det så att politikerna inte får en chans att ha koll på den löpande ekonomin på grund av dåliga ekonomiska redovisningssystem i de olika förvaltningarna? Får politikerna reda på att de överskridit alldeles för sent för att kunna stoppa penningflödet? Sådant har framskymtat i fullmäktige om sjukvården och kanske i fler nämnder. Är en lösning att politikerna kräver bättre ekonomiskt redovisningssystem? Eller har även förvaltningscheferna svårt att säga nej till kostnadsökningar? Drivs alla förvaltningar optimalt effektivt och allra mest ekonomiskt rationellt?
Under åren dyker det upp oförutsedda kostnadsökningar, som har sin grund i brist i någon yrkesgrupp. Typexemplet att läkarbristen, som tvingar fram hyrläkare som är tre gånger så dyra som regionens egna läkare. En annan typ av tvingande merkostnader är hur man ska kunna tömma F-huset och hitta ersättningslokaler. Så kan minskade statliga anslag, som till gymnasieskolan, göra att denna verksamhet inte klarar budget.
Måste då inte politikerna visa medborgare att om staten ger Gotland mindre pengar och om ingen vill höja kommunalskatten, då går det inte att ha kvar all välfärd som medborgarna önskar. Är det inte en demokratisk skyldighet att skära i välfärden när skatter har sänkts. Antingen sänker man skatten eller också satsar man på välfärd åt alla.
Det finns inget enkelt svar på varför nämnderna överskrider sina budgetar och att pengar aldrig tycks räcka för att ge gotlänningarna den välfärd som de vill ha. Idag vill gotlänningarna ha mycket mer välfärd än det finns pengar till.