Certifiering och policy är verkliga modeord i näringslivet, men har det inte gått inflation i benämningarna? Det känns mer och mer som det bara är en tjusig rad med pärmar i företagens bokhyllor och sedan ett par sigilliknande märken på brevpapper och foldrar.
Livsmedelskedjor som säljer ris med otillåtet höga rester av bekämpningsmedel, transportföretag som konstant bryter mot hastighetsgränserna - hög bränsleförbrukning och trafiksäkerhetsbrist - och detta trots att de har både miljöcertifiering och policy.
Eller skogsägarföretaget Mellanskog som gladeligen genomför slutavverkningar under fåglarnas häckningstid på våren. Trots att det i miljöpolicyn bland annat står att Mellanskog ska verka för:
"att begränsa negativ miljöpåverkan så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt.
att verka för ett ansvarsfullt uthålligt familjeskogsbruk med god hänsyn till miljö- och kulturvård".
Vad är den policyn värd? Naturligtvis måste dagens skogsbruk bedrivas rationellt, men frågan är om det måste genomföras slutavverkningar under fåglarnas korta häckningsperiod? Svaret är att ekonomin styr. Men policyn då?
Sedan har vi det gotländska grönsaksföretaget som nu är åtalat för kraftigt slarv vid hantering av bekämpningsmedel. På deras hemsida finns följande att läsa:
"Ryftes var tidigt ute med att kvalitets- och miljöcertifiera verksamheten, redan år 2000. Idag är certifieringen uppgraderad i enlighet med ISO 9001:2008 och ISO 14001:2004. Företaget är även livsmedelssäkerhetscertifierade i enlighet med ISO 22000. Du kan känna dig trygg med produkter från Ryftes".
Texten känns lite fel med tanke på vad som hänt. Vad är den certifieringen värd? Misstag kan alla göra, men det brukar också finnas certifieringar för egenkontroll. Många företag skulle uppfattas som mer trovärdiga om policys och certifieringar omarbetades till verkligheten.