Expressens reportage från verkligheten i dagens Rumänien borde för alltid radera alla insinuanta frågor om varför människor därifrån väljer att sitta på en iskall gata och tigga pengar i Sverige.
Det är outhärdligt att läsa och se filmerna om hur folk bor i underjordiska tunnlar, småbarn som knarkar, misshandlas, våldtas. Eller bara rätt som det är försvinner.
För att bara nämna något.
Var och en av oss hjälper till som den vill och kan, man kan skänka pengar till organisationer som Erikshjälpen eller Hjärta till Hjärta som har verksamhet på plats i bland annat Rumänien.
Men man kan också hjälpa den människa som finns här framför våra ögon och ber om pengar. Att avfärda all sorts hjälp är också ett helt frivilligt val, alla har inte vare sig pengar eller annat till övers.
Men ett kan vi göra som kostar varken pengar, tid eller ansträngning och det är att behandla alla människor så som vi själva vill bli behandlade.
Vi kan också säga ifrån och sätta stopp när någon gör fel, oavsett i vilket land hen är född.
Men precis som att vi inte vill låsa in alla som bor i Bingeby-området för att någon där begår brott, lika lite kan vi klumpa ihop alla som kommer från alla andra länder för att några av dem begår brott eller beter sig illa.
* * *
Det är väldigt bra att Rosita Sundh (läs replik här under) ger en förklaring till vad som föranlett att ännu en chef slutar på regionen. Det ger inte alla svar men några.
Som medborgare har du rätt till insyn i hur vårt gemensamma sköts. Det gäller allt från tillgång på farbara vägar till hur du blir omhändertagen i dina svagaste stunder.
Men det handlar också om sånt som arbetsmiljö, hur chefer fungerar och hur chefer bemöts. Däremot har även anställda i offentlig verksamhet rätt till personlig integritet. Om en person blir avsatt från sin post behöver det inte per automatik leda till offentlighet. Men ofta är det bättre att, i så hög grad det går, säga som det är, för att inte öppna för spekulationer och ryktesspridning.
Ethel Forsbergs plötsliga (för allmänheten) avhopp blir klarare av Rosita Sundhs replik. Det ger bilden av en chef med mycket energi och stor kapacitet men också hög frånvaro från den dagliga verksamheten hon var satt att leda och hålla samman. Det är självklart ohållbart i längden, ur mer än ett arbetsmiljöperspektiv.
Men det jag menade med att en chef är anställd för att göra ett uppdrag är att en chef inte själv fullt ut formar sitt arbete. Om Ethel Forsberg jobbat i strid med det hon anställts för, så borde ledningen ha agerat långt innan det blev ett akut arbetsmiljöproblem.
Såna här situationer skapas inte över en natt. Om hon gjort precis det hon anställts för, borde regionledningen ha backat henne. Ansvaret vilar tungt hos regionens ledning hur man än vänder på saken.
Slutligen håller jag med Rosita Sundh i allt hon beskriver av hur arbetet med arbetsmiljöfrågor borde fungera. Det är arbetsgivaren som har ansvaret, uppfyller man av olika skäl inte sitt ansvar så måste det självklart få konsekvenser.