Jag tvättar inte bilen. Det är ingen idé. Inte just nu. Sanden och gruset från vinterns halkbekämpning – allt det som verkar så otillräckligt och fjuttigt i verklig halka – det ligger nu i drivor, strängar och högar på vägar och parkeringsplatser.
Alla bilar, oavsett färg på lacken därunder, visar upp minst fyra nyanser av brunt. Vindar och fordon piskar upp veritabla sandstormar och cyklister gör klokt i att inte vrida för hårt på styret. Ett kasande framhjul kan leda till snabbt leda till att det är du som kasar i gruset.
Det här är, hoppas jag, ett övergående problem i år också. Och det finns verkligen värre samhällsproblem.
Men jämfört med många andra samhällsproblem är det också lätt att åtgärda. Någon gång ska sanden och gruset bort. Varför vänta så länge?
Jag förstår varför man inte börjar sopa genast efter töväder som inträffar i januari eller början av februari. Men inte ska vi behöva vada i grus och blunda för yrande sand vecka ut och vecka in?
Det är faktiskt viktigt att städa undan gruset och sanden. Av samma skäl som det är viktigt med ordinär renhållning på gator och torg. För vår gemensamma trivsel. För respekten för våra gemensamma miljöer. Om man inte gör något åt skräp, grus och klotter så påverkar det också hur medborgarna beter sig. Vilket ytterligare förvärrar problemet och förfular miljön.
Det finns en kriminologisk teori – lanserad 1982 av James Q. Wilson and George L. Kelling – som skulle kunna kallas "trasiga fönster-teoremet". De hävdar att brister i stadsmiljön – som rivningskåkar med trasiga fönster – upplöser normer och stärker vandalistiska och asociala tendenser. Vilket leder, i förlängningen, till mer och grövre brottslighet.
Jag vill inte påstå att några extra veckor av grus leder till grov brottslighet. Men det ÄR viktigt att exempelvis Regionen, visar samma respekt för stadsmiljön som de vill att medborgarna ska visa.