För ett par veckor sedan presenterade brittiska Legatum Institute sin årliga välståndsrankning. Denna rankning är speciell såtillvida att Legatum väger in fler faktorer än strikt ekonomiska, exempelvis tillgång till sjukvård och utbildning. Sverige kom på en hedrande tredjeplats.
Än färskare är Internationella Valutafondens välståndsrankning som presenterades för bara några dagar sedan. Sverige har klättrat snabbt i välståndsligan, passerat bland annat Danmark, och av de 35 så kallat utvecklade länderna intar Sverige numera en femteplats, endast slagna av Luxemburg, Norge, Australien och Schweiz. I EU har vi således klättrat till unionens näst rikaste medlemsstat efter Luxemburg.
Välståndet hänger samman med den politik som förs. Man behöver inte ta till extremexempel som skillnaden mellan Syd- och Nordkorea för att inse att politik gör skillnad. Också en jämförelse mellan utvecklade länder ger resultat. Framgångsrika länder har antingen välsignats med eftertraktade råvaror, alternativt välkomnar de det som heter kreativ förstörelse. Det innebär att de välkomnar att företag läggs ned och jobb försvinner, så länge nya företag och därmed nya jobb skapas i andra branscher.
Ta hanteringen av krisen i personbilsindustrin. Den svenska regeringen med Maud Olofsson (C) i spetsen fick utstå hård kritik för att man vägrade att skjuta till skattemedel till Saab. Frankrike däremot sköt till enorma summor till likaledes krisande Citroën och Peugeot. I dag sitter franska staten med ett enormt skuldberg och kreditvärderingsinstitutet Moody’s har just nedgraderat landet, samtidigt som den franska bilindustrin alltjämt krisar och säger sig behöva än större subventioner.
Jag tänker på det här apropå två intervjuer jag gjorde med Gotlandsradion tidigare i veckan. Den ena handlade om det kommunala utjämningssystemet och den andra om statliga ersättningsjobb. Det var liksom det som stod på den gotländska agendan. Det gör mig orolig.
I intervjun om utjämningssystemet handlade det om att Gotland borde få ännu mer än man redan får i bidrag från mer välmående kommuner. Redan idag är var fjärde krona i Region Gotland bidrag från andra kommuner och staten.
Intervjun om ersättningsjobb utgick från förre talmannen och försvarsministern Thage G Petersons (S) besök på Gotland nyligen. I Gotlands Tidningar hävdade han att det var fel att lägga ned försvaret på ön (dock ej med tilläggsinformationen att det var hans regering som gjorde det) samt att regeringen borde leverera fler ersättningsjobb till Gotland.
Så tänker en socialist. Att det finns ett statiskt antal jobb som staten kan fördela varhelst den önskar. Inte till platser där medborgarna får ut mesta nytta av det myndighetsarbete som utförs, utan där valet av ort uppfyller andra politiska mål.
Socialdemokraten Peterson menade att det nu var hög tid för regeringen att leva upp till de löften som utställdes av regeringen 2005. Det är bara det att den regering som var då blev avsatt i 2006 års val, och har inte återkommit sedan dess. Alliansregeringen tror inte på ersättningsjobb. Hur demokratiskt rimligt är det då att efter två val begära att Alliansen ska leverera det som Socialdemokraterna utlovade men inte ens de levde upp till?
Gotland är en utmärkt plats att etablera arbetstillfällen på, inte minst i statlig regi. Förhoppningsvis sker det i fortsättningen för att regeringen ser våra konkurrensfördelar, inte som tröstpris när staten lägger ned annan verksamhet. Vi klarar en jämförelse i öppen konkurrens – vi är lojala, kompetenta och Gotland har ett strategiskt läge.
Det är på det viset vi kan nå samma välstånd som de kommuner som i dag betalar in till det kommunala utjämningssystemet. Det är ju sådana vi ska bli. Inte en gapande gökunge som ständigt begär att andra ska ta ansvar för vår försörjning.