I informationsåldern, när fler än någonsin vet vad som händer och har en föreställning om vad som väntar, borde utrymmet för oförutsedda händelser vara begränsat.
Så nu finns de som hävdar att regimskiftena i arabvärlden, tsunami- och kärnkraftskatastrofen i Japan, massmordet utfört av Anders Behring Breivik och även den massiva prestigeförlust makthavarna i Moskva tillfogat sig själva - att allt detta varit förutsebart och när det inträffat bör ses som en given följd av spänningar och stämningar som byggts upp och varit märkbara sedan länge.
Men jämfört med vad som förutspåddes vid ingången av 2011 var detta onekligen överraskningar.
I fallet arabvärlden av en betydelse som jämförts med murens - oväntade - fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Det senare en händelse som uppmärksammats när tjugoårsminnet gett extra anledning att granska det Ryssland där ledarna uppträder som om makten är deras oförytterliga arvedel.
Efter ett krig, i Libyen, med Syrien i blodigt sönderfall, en illavarslande utveckling i Irak efter USA:s militära uttåg och osäkerhet om Egypten har begreppet "arabiska våren" passerat bäst före-datum.
För EU är situationen i grannskapet lika vansklig att hantera som skuldkrisen.
Det globala skiftet i maktfördelning fortskred under året eftersom varken USA eller EU-Europa lyckades ge intryck av att ha koll på sin politik och ekonomi.
Att historiska kraftcentra som Kina och Indien återtar gamla positioner eller att nya som Brasilien tillkommer vore inget att säga om - ifall de också kunde och ville leda. Men det är inte säkert fallet. Så oavsett att EU tycks famla och att USA blickar inåt inför presidentvalet 2012 så ställs det krav på européernas "Gamla värld" och amerikanernas "Nya värld".
Trots motsättningar verkar det finnas ett globalt samförstånd om att vi är beroende av varandra. Skurkstaterna, ingen nämnd, ingen glömd, är faktiskt undantag.
Det är tyvärr också idealen - såsom Norge.
Genom sitt sätt att hantera det värsta våldsbrottet sedan andra världskriget befäste Norge sin ställning som den modell för världen landet borde vara.
22 juli dödade Anders Behring Breivik 77 människor, enligt honom själv för att stoppa invandring och islamisering.
Förövaren var speciell, men inte hans drivkrafter. Liknande dåd har under 2011 inträffat och kan tänkas i många länder - Pakistan, Irak, Indien, Kina, Nigeria, Somalia.
Men Norge är ett annat slags samhälle. Utan att väja för de svåra frågorna, om allt från psykiatrisk vård till islamofobi, tycks Norge kunna hantera katastrofen för just vad den var - ett särfall utfört av en särling.
10 december hedrade norska stortingets nobelpriskommitté tre kvinnor från Liberia och Jemen för vad de gjort och vad de gör i länder som har långt till norska förhållanden. Desto större anledning att hylla de goda exempel som inspirerar världens frihetskämpar.
Sedan må det vara fullt tillåtet för Norge att odla även för närmsta grannen svårförståeliga egenheter.