Ett "mandat för förändring" sade Stefan Löfven på valnatten. Kanske det. Men inte det mandat för de rödgröna som Löfven påstod sig se. Valet var inte en framgång för de rödgröna, som inte fick större stöd än 2010. Alliansens mindre partier låg ganska still i röstetal. Det stora som hände var att Moderaterna tappade platser i riksdagen och Sverigedemokraterna växte.
Jag har skrivit, både före och efter valet, om hur svårt det blir för Löfven att bilda regering. Och om hur det blir ännu svårare för honom att sedan regera. Nu har vi fått åtminstone ett besked om hur han tänker hantera denna ursvåra situation.
Snabbt och utan pardon avpolletterades Vänsterpartiet. Jag tror det är ett riktigt beslut, av några olika skäl.
För det första är det alltid rätt att inte släppa in Vänsterpartiet. Det är, liksom Sverigedemokraterna, ett parti med ett mörkt förflutet. Och vi talar om ett inte speciellt avlägset förflutet. Förre partiledaren Lars Ohly var exempelvis medlem i regimtrogna Svensk-Kubanska föreningen. 1989 skickade partiet gratulationstelegram till Honecker när DDR firade 40 år.
För det andra tillför inte Vänsterpartiet tillräckligt mycket stöd i riksdagen för att regeringen ska kunna sittas trygg. Däremot skulle de vara mycket svårare för Stefan Löfven att söka samarbete eller tillfälligt stöd av andra partier om han hade Vänsterpartiet att släppa på.
För det tredje bidrog Vänsterpartiet också till att det blev så här, när man började ställa ultimativa krav om förbud mot vinster i välfärden. Det är usel förhandlingstaktik att gräva ner sig och tala om att man aldrig tänker flytta på sig. Men det är klart, om de rödgröna fått egen majoritet så hade ju Sjöstedt haft ett bättre utpressningsläge.
Men det är ett högt spel Stefan Löfven ger sig in i. Vad händer när han ska få sin första budget genom riksdagen? Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas budgetförslag kommer att slås ut i de första omgångarna av kontrapropositionsordningen. Till slut kommer en S-MP-regerings förslag att ställas mot Alliansens. Då räcker det att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna lägger ner sina röster för att regeringen ska förlora voteringen. Alliansen har fler riksdagsplatser än vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet har sammanlagt.
Löfven satsar på att Vänsterpartiet inte ska bidra till att avsätta en socialdemokratisk statsminister, hur sviken och besviken Jonas Sjöstedt än känner sig.
Det stora hotet mot en regering ledd av Löfven är och förblir ändå att Sverigedemokraterna väljer att rösta på Alliansens förslag. Och då är det ett par allianspartier han måste beveka. Partier som han nyss ägnat en valrörelse åt att bespotta och som han var rätt nedlåtande mot under valnatten.
Jag tror inte att det kan bli någon lösning som överskrider blockgränsen i det här skedet. Möjligen när Löfvens regering har kraschat en första gång och nyvalet hotar.
Men då måste Löfven acceptera att han leder en regering som söker sig mot mitten. Då leder han en regering som inte kan ägna sig åt att riva upp de reformer som hans tänkta samarbetspartners har varit med om att genomföra. Då kan han exempelvis inte räkna med att genomföra dubbelstöten och dubblera restaurangmomsen samtidigt som han chockhöjer arbetsgivaravgiften för unga.