Det är inte konstigt att hela Europa håller andan inför valet i Italien den 22 februari. Italien är en av EU:s större ekonomier, och nya bakslag där kan äventyra den svaga återhämtningen i det krisdrabbade Europa.
Den fruktade Berlusconi
Det som alla fruktar är att Silvio Berlusconi, som körde ner landet ekonomiskt, än en gång ska lyckas dupera italienarna och återkomma i nästa regering. Berlusconi har visserligen lovat att utse en av sina hejdukar till premiärminister om högeralliansen Frihetens folk vinner.
Själv ska han ”bara” bli finansminister, men det lugnar knappast någon. I synnerhet som han redan lovat amnesti för skatteskulder (och svartbyggen). Inbetalda fastighetsskatter för 2012 ska omgående återbetalas, fast landet dras med budgetunderskott och sviktande internationellt förtroende.
Att börja betala skatter skrämmer livet ur medelklassen i hela Sydeuropa (de rika berörs inte eftersom de ändå alltid hittar kryphål), och därför finns det en marknad för politiker av Berlusconis kaliber.
Att miljardären Silvio Berlusconi hade ett solkigt rykte redan när han valdes första gången 1994 och nu även dömts till fängelse för bedrägeri, tycks inte besvära hans väljare. Tvärtom verkar det göra honom till en politiker som förstår sig på deras problem!
Fall på eget grepp
Silvio Berlusconis återkomst till makten är ett värsta scenario för Italien och Europa. Dess bättre verkar Berlusconi falla i den grop han grävt åt andra. Den socialdemokratiska vänsteralliansen (med det krångliga namnet ”Italien. Gemensamt bästa”) under Pier Luigi Bersani ser ut att bli den största grupperingen i valet, och får därmed automatiskt 54 procent av platserna i deputeradekammaren, enligt den vallag som Berlusconi själv drivit igenom.
I senaten kan socialdemokraterna komma att behöva stöd från Mario Monti, som lett det senaste årets expertregering i Italien.
Som om inte Berlusconi vore ett tillräckligt dåligt skämt i valet, har en komiker och bloggare vid namn Beppe Grillo kastat sig in i valkampanjen med ett antipolitiskt budskap som särskilt tycks attrahera unga väljare, trötta på politiska skandaler och en ungdomsarbetslöshet på 40 procent.
Det säger en del om italiensk politik att skämtaren Grillo tycks ha lika stort stöd bland väljarna som premiärminister Montis gruppering. Att återställa förtroendet för det politiska systemet och respekten för lagen, blir en jätteuppgift för nya regeringen.
Samlad vänster
Dess bättre tycks den italienska vänstern denna gång gå fram på ovanligt stor bredd och samla kvinnor (40 procent av alliansens kandidater), miljövänner, fackföreningar och andra progressiva grupper. Programmet inkluderar men går utöver Montis ekonomiska reformer.
Jättelika utmaningar väntar den nya regeringen på det ekonomiska och sociala området – skråväsende, byråkrati, korruption, omoderna lagar (en del från Mussolinis dagar), ineffektiv företagsstruktur, låg sysselsättningsfrekvens bland kvinnorna etcetera. För att inte tala om den usla skattemoralen.
En seger för Pier Luigi Bersani och vänstern skulle innebära en nödvändig modernisering av Italien, göra slut på det politiska förfallet i landet och motverka de högerextrema krafter som breder ut sig i södra Europa, ända bort till Ungern. Italien skulle också få en starkare röst i EU och där, tillsammans med François Hollande i Frankrike, kunna bidra till att häva den stagnation som högerpolitiken lett Europa in i.
Om de tyska väljarna sedan tar ett kliv åt vänster i höstens val och ersätter den trötta och splittrade borgerliga regeringen med nya krafter, kan vi kanske börja tro på Europa igen.