Det pågår en del uppror i Stockholm. Både vad gäller akutsjukvården och förlossningsvården.
Expressens ledarskribent, gotlänningen Eric Erfors, fick fart på debatten när han berättade om hur hans dementa mamma behandlats på en akutmottagning i Stockholm. Men han markerade också att det inte var unikt för Stockholm utan att en liknande händelse ägt rum på akuten på Visby lasarett.
Hans gamla och sjuka mamma hade fått vänta i många timmar och inte fått den vård hon snabbt behövde. Berättelsen vittnade om överbelagda mottagningar där alla som inte är döende får vänta sig att få just vänta.
Länge.
Tidningen Expressen startade efter ledaren ”Akutupproret” som redan fått flera liknande vittnesmål.
Visst finns det fog för den hetsiga debatten om hur vi ska hantera vinstdrivande företag i välfärden men hur den regelmässiga överbeläggningen och platsbristen kan fortgå och bli mer standard än undantag är värt mer uppmärksamhet.
I dagarna har också barnmorskorna i Stockholm fått nog. De har länge gått på knäna men som alla i dessa vårdande yrken vill man inte skapa oro genom att påvisa bristerna.
Att föda barn är det största som händer i livet, man är totalt utlämnad och i stort behov av stöd och hjälp av lugna och närvarande barnmorskor.
Men när kvinnor fått föda i skrubbar och på toaletter för att det inte finns plats då har något gått väldigt fel. Med tanke på att babyboomens årskullar från 1990-talet nu börjar komma upp i barnafödande ålder kommer det förhoppningsvis att tvinga fram en förändring.
Om inte ska vi inte bli förvånade om många av dem väljer att inte skaffa barn.
Här på Gotland har vi, jämförelsevis, en fantastisk tillgänglighet till vården. Jag vet att det förekommer dåligt bemötande och långa väntetider även här men i allmänhet har vi anledning att vara nöjda.
För en tid sedan marknadsförde Visby BB sig mot framför allt Stockholmsområdet för att erbjuda förlossningar i lugn och ro. Kanske dags att ta upp den kampanjen igen?
På annan plats i dagens GT kan vi läsa om bristen på specialistsjuksköterskor som drabbar hela landet. Det är lätt att instämma i Vårdförbundets Linda Eklunds fundering över hur någon kan förvänta sig att man ska vidareutbilda sig, ofta på egen bekostnad, för att inte få någon utdelning i lönekuvertet?
Lägg därtill till arbetsmiljön där man aldrig någonsin räcker till och där arbetsgivaren alltid kan lita på att man gör lite mer än man egentligen kan och hinner tack vare omsorgen om patienterna.
Det är hög tid att inte bara lyssna till dessa yrkesgrupper utan även göra deras förutsättningar rimliga och relevanta.