Blir skolorna bättre om de konkurrensutsätts? Vad händer med vården när det blir fritt fram för privata vårdgivare?
Den här typen av frågor har lett till otaliga heta debatter - men forskningen på området är skral. Nu har Studieförbundet Näringsliv och Samhälle försökt fylla luckan genom att låta åtta forskare granska privatiseringarna inom skolan, vården och omsorgen.
Resultatet är nedslående: forskarna kan inte upptäcka några mätbara vinster inom vare sig kvalitet eller effektivitet.
"Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades", skriver Laura Hartman, docent i nationalekonomi och forskningschef på SNS, i Dagens Nyheter.
SNS initiativ är berömvärt. Det är ingen tvekan om att kunskapsläget inom området behöver förbättras.
I dag är debatten om privatiseringar hårt ideologiskt vinklad och onödigt onyanserad. De som förespråkar öka konkurrens och mer valfrihet ser ofta inga som helst brister med systemet - medan kritikerna är blinda för dess fördelar. Men självklart är det så att en genomgripande förändring av välfärden för med sig både gott och ont.
SNS har rätt i att konkurrensen inte fungerar perfekt, ens i storstäderna. Valfrihet i förskolan fungerar inte, om det i praktiken råder ständig platsbrist. Valfrihet i äldrevården är en illusion, om utförarna prioriterar reklambudgeten framför brukarnas guldkant.
Men en stor brist i SNS slutsatser är att forskarna tar förvånansvärt lätt på valfrihetens förtjänster. De verkar ha glömt bort hur utgångspunkten såg ut. För tjugo år sedan var Sverige ett land där valfrihet endast fanns till för dem som hade råd att köpa privat omsorg, sätta barnen på privatskolor - eller flytta.
Om sjuåringen fick en dålig lärare och blev skoltrött efter ett par veckor kunde föräldrarna ofta inte göra mer än att klaga. Om farmor hamnade på ett äldreboende med oengagerad personal och usel mat fanns det få alternativ.
Faktum är medborgarna tycker om att få välja: privata alternativ ger ökad kundnöjdhet. SNS konstaterar också att tillgängligheten i vården ökat tack vare vårdvalet, något som uppskattas av medborgarna.
Och det handlar inte bara om ökad egenmakt för föräldrar, elever och vårdtagare - utan också om valfrihet för utövarna.
Lärare som lidit under en likgiltig ledning kan starta en egen verksamhet med en inriktning de brinner för. Vårdbiträden som är missnöjda med det opersonliga kommunala äldreboendet får möjlighet att starta en småskalig verksamhet.
SNS har delvis en poäng i att konkurrens inte är någon mirakelmedicin. Men om man vill ge en rättvisande bild av konkurrensen i välfärden får man inte glömma att valfrihet också har ett egenvärde.