LIBERAL KOMMENTAR
Det kom som en bisats, men sa kanske mer om det svenska samhället än resten av förra veckans nyhetsrapportering tillsammans. En bra bit in i Sveriges Radios reportage om hur idrottsföreningar drygar ut sina inkomster, exempelvis genom lotteriförsäljning, upplystes lyssnarna om att det blir allt svårare att få föräldrar att ställa upp och hjälpa till. (Studio Ett, 13/1)
Josef Fahlén, idrottsforskare vid Umeå universitet, förklarade situationen med att vi i allt fler sammanhang har vant oss vid att vara kunder. Det gäller bland annat i relationen mellan elevernas föräldrar och skolans lärare, och mellan patienterna och vårdcentralen eller sjukhuset.
När tankesättet överförs till föreningslivet innebär det att föräldrarna förväntar sig att verksamheten ska löpa på utan att de behöver lyfta ett finger, eftersom de betalar medlemsavgift. Detta trots att föreningslivet sedan lång tid tillbaka till stor del bärs upp av ideella krafter.
Inställningen är ingenting som har uppstått ur tomma intet. Bilden av att vi är kunder som kan förvänta oss service bekräftas ständigt. I valrörelser använder många politiker en retorik som för tankarna till att vallöften är presenter till medborgarna, när det i själva verket handlar om vad våra gemensamma skattepengar ska användas till.
Två kommuner som har dragit presentidén ett steg längre är Skellefteå och Övertorneå. Dagen före julafton delade Skellefteå kommun ut julklappar på flygplatsen, för att ”visa både hemvändare och andra besökare uppskattning och få dem att känna sig utvalda och välkomna till vår fantastiska stad." Sedan årsskiftet får nyblivna föräldrar i Övertorneå ett babypaket värt 5 000 kronor av sin kommun. Lägg till att många kommunalråd vill ”göra kommunen mer attraktiv” så är kund- och servicerelationen fullbordad.
Problemet med tankegången är att vi sedan barnsben har lärt oss att kunden alltid har rätt och att det i de här fallen inte är så. Det faktum att vi får välja skola och vårdcentral – och betalar för barnens fotbollsträning och ridlektioner – betyder inte att vi har rätt att förvänta oss att lärare, läkare och tränare ska komma springande likt kypare så fort vi knäpper med fingrarna. Den som skriker högst på akuten är inte nödvändigtvis den som är i störst behov av hjälp och skolan är skyldig att se till alla elevers bästa, inte bara till dem som har röststarka föräldrar.
Det kan inte jämföras med situationen på en restaurang. Där står kunden själv för notan och personalen har rätt att avhysa otrevliga gäster. Välfärdstjänsterna är betydligt viktigare och mer komplexa än så.