Ceylan Ozalp var 19 år då hon sköt sig själv till döds. Hon krigade mot IS nära den kurdiska staden Kobanê i Syrien när hennes ammunition tog slut. Ozalp sa “hejdå” genom komradion innan hon använde sista kulan för att ta sitt eget liv. För att slippa hamna i händerna på IS. I en intervju med BBC månaden innan hon avled sa hon och hennes mamma att de inte är rädda för någonting, att de hellre spränger sig själva än blir fångade av IS. Ceylan Ozalp är död, hennes fight levande, genom alla kroppar som med livet som insats tar kampen mot IS. “Det värsta är inte döden, det värsta är att vänta på den vetandes om att den är på väg”. Orden kommer från en familj i en dokumentär om IS, som bara var några mil ifrån regionen där familjen bodde då de yttrades.
Att omvärlden borde ha agerat för länge sedan är mer än tydligt. Samtidigt finns tendenser bland vissa av de som reagerar på avstånd att falla i fällan att granska dessa händelser genom önsketänkandeögon. Svaret blir alltid generisk anti-imperialism för vissa personer. Ibland till den grad att de stödjer diktaturer, som till exempel Bashar al-Assad. Som om valet antigen står mellan IS eller Assad, pest eller kolera. Man hyllar okritiskt Assad för att han vägrar kuva sig för västvärlden och USA. Att han samtidigt förtrycker sitt eget folk ursäktar man med att det är en snäv mediabild som uppvisar honom i dålig dager eller att situationen skulle ha varit värre om inte han ledde landet. Vad vet västerlänningar som aldrig har levt i en diktatur eller behövt fly från den? Vad vet västerlänningar om diktaturer som hatar USA och samtidigt exploaterar sitt eget folk?
På samma sätt som de krafter som beskriver människor från Mellanöstern som farliga, ociviliserade barbarer, är dessa slutsatser välvilliga men fel, inget förtryck är bättre än ett annat. Det behöver inte vara ett val mellan IS eller Assad, det måste gå att göra andra analyser, finnas andra val och slutsatser.
Bloggen The Disorder of Things skriver om det som sker i Kobanê och vad vänstern har att lära av händelserna. Bloggen skriver att vissa delar av vänstern i väst lider av en vag orientalism. Bloggen menar att vissa anti-imperialistiska röster förlitar sig mindre på erfarenheter och dynamiken i kurdiska grupper, och mer på generella analyser av stormakter som USA. Att man välvilligt överdriver sin antiimperialistiska analys till den grad att man inte ser nya former av hot om kolonialism och exploatering. Och att man är så förblindad av att sätta åt USA att man inte ser kurders kamp.
En slutsats som jag drar är att vi kan inte sitta hemma på tryggt avstånd och analysera allt genom samma filter. För precis som bloggen skriver faller den typen av analys under kategorin ‘imperialism at home’.Det är ingen hemlighet att stormakter många gånger, när de inte är direkt skyldiga, har ett finger med i ockupationer och exploatering av länder utanför västvärlden. Men fokus bör ligga på kurders kamp, frihet och frigörelse och inte slutsatser baserade på generiska analyser som passar en viss ideologi.