I mycket ligger framtiden i gotlänningarnas händer. Den utveckling vi vill ha måste vi skapa själva. Företagen måste födas och växa här. Människorna måste födas och ha möjlighet att växa här. Regionen måste förvaltas här. Och i den mån vi kan hoppas på inflyttning – av både människor och företag – så hänger mycket på de förutsättningar vi skapar här.
Men alla förutsättningar råder vi inte över. Till dessa hör färjetrafiken mellan Gotland och fastlandet. Medan andra regioners kommunikationer ligger fasta – asfalterade eller gjutna i järn – så är färjornas kölvatten och svallvågor mer obeständiga. Förutsättningarna kan plötsligt förändras.
Den osäkerheten är, milt uttryckt, inte bra. Och just nu är osäkerheten större än vanligt.
Det vore ju bra om man i det läget kunde känna förtroende för att statsmakten inser Gotlands vanskliga position och vinnlägger sig om att inte skapa större osäkerhet än nödvändigt. Speciellt som det rör sig om den region som har – med marginal – befolkningen med rikets lägsta snittinkomst.
Men nej. Trafikverket vill då skrida till en upphandling som helt och enbart bygger på uppoffringar från gotlänningarnas och andra resenärers sida. Staten har bestämt inom en fast ram vad färjetrafiken får kosta. Det innebär, enligt Trafikverket, att färjorna måste färdas betydligt långsammare. Tidtabellen måste bli sämre för resenärerna, som exempelvis på den södra linjen måste acceptera en ankomsttid vid halv två. På natten.
Priserna vet vi inget om. Men Trafikverket vågar inte säga att de ska bli lägre än i dag. Kanske blir de högre. Och hela den osäkerheten är det också gotlänningarna som tvingas bära.
Det finns ingen balans i statens agerande. Ingen kompensation för de försämringar som staten, bland annat av miljöskäl, vill genomdriva. Ingen regionalpolitisk tanke om hur man kan skapa bättre förutsättningar för en låglöneregion. Ingen vilja att – exempelvis genom garantier för prisnivån i färjetrafiken – lätta på regionens börda av osäkerhet.
Tvärt om har staten pådyvlat regionen all osäkerhet för hur färjeupphandlingen ska gå, genom att hela upphandlingen utgår från vad staten är beredd att satsa. Det är den enda fasta punkten, den spik som alla andra överväganden hänger på.
Region Gotland presenterade i går sitt remissvar på Trafikverkets förslag. Remissvaret innehåller inte något överraskande. Allt annat vare... tja... överraskande.
Region Gotland sågar som förväntat Trafikverkets förslag.
Frågan är vad som händer nu – när det slutgiltigt och officiellt slagits fast att Region Gotland och Trafikverket inte kan enas inom de fasta ekonomiska ramar som regeringen har dikterat. Kommer regeringen att tvinga Trafikverket att ändå genomföra upphandlingen? Kanske i hopp om att det ska visa sig att en upphandling i konkurrens faktiskt gör att 500 miljoner om året räcker längre än vad Trafikverket i dag vågar gå i god för?
Det är i så fall en våghalsig och konfrontativ strategi som kan kosta regeringen mycket good will. Men den kan stå Gotland mycket, mycket dyrare än så.