Sverige har börjat prata om det.
Gråzonen mellan vad som är okej och vad som är övergrepp i en sexuell relation.
Ursprunget till det hela var den misstro som växte fram mot kvinnorna som anmält Julian Assange för sexuella övergrepp. Journalisten Johanna Koljonen skrev på Twitter om gränsdragningar, gråzoner och övertramp i sexuella situationer. Hon delade med sig av personliga erfarenheter och snart hängde hundratals andra på och berättade om vad de varit med om och var de anser att gränsen går.
Nu finns en blogg där många inlägg som pratar om det finns samlade.
Diskussionen beskrivs så här: "Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet".
Här kan man verkligen studera hur de sociala medierna kan fungera när de fungerar som bäst.
Det finns så många berättelser och en dammlucka har öppnats.
Om man en gång i en relation sagt ja till, eller tyst gått med på, en viss sorts sex, har man då gett klartecken för all framtid? Kan man först säga ja och sen nej?
Debatten förs både i inlägg och bloggar och i kommentarerna till dessa inlägg. En del av inläggen kritiserar initiativet för att vara mansfientligt. Det är synd att fokus så ofta hamnar just där, att vissa män känner sig kränkta, tar på sig nån sorts kollektiv skuld.
För det är ju inte det som är grejen. Grejen är att om man inte pratar om sex, gränser, vad vi vill och inte, så är risken stor för att det blir fel. Män kan inte läsa tankar och i vissa situationer behövs det en tydlighet som kanske är svår att uppnå just då.
Det handlar inte om vem som har rätt och fel.
Det är en gråzon och det handlar om att vi ska börja, just det, prata om det.