Ledamöterna i fullmäktiges alla partier håller fast vid de gotländska ståndpunkterna om färjtrafiken. De skrevs till och med in i det näringspolitiska programmet.
Liksom den helt självklara ståndpunkten att Gotland tillhör Sverige och att vår färjetrafik är en del av den nationella infrastrukturen.
En del var kritiska till att det nu diskuteras fart och pris och ett anbud som öppnar för lägre fart än dagens 28 knop. Lars Thomsson (C) hänvisade till min lördagsledare, där jag krävde att om det ska bli lägre fart, så måste det betala sig med rejält lägre priser på båtarna.
Det fanns en viss upprördhet över att jag och andra diskuterar andra möjligheter än de gotländska ståndpunkterna. Jag tycker det är att blunda för verkligheten.
Priset och miljön
Om det gick att köra snabbfärjorna med lägre biljettpriser och inget klimatförstörande utsläpp, så vore det självklara kravet, att de ska köra i 28 knop eller mer. Men helt klart är det farten som ökar bränsleåtgången, höjer kostnaden och ökar miljöutsläppen.
De tekniska lösningarna för att köra 28 knop eller mer utan höga bränslekostnader och stora miljöutsläpp finns inte idag och inte i morgon. LNG, den flytande fossilgasen, sänker utsläppen med 20 procent, men är inte billigare än dagens bränsle. Tyvärr.
Ska vi ha kvar snabbfärjorna med nuvarande bränslen, så krävs det att alliansregeringen höjer anslaget till Gotlandstrafiken med minst 300 miljoner kronor om året. Sannolikt. Vill den göra det? Det verkar inte så, då Trafikverket ska göra ett upphandlingsunderlag, där statens kostnader inte ökar för Gotlandstrafiken. Vilket är upprörande. Varför måste Gotland alltid slåss för att bibehålla eller förbättra standarden på vår landsväg, färjetrafiken?
Struntar i klimatet
Centerpartiet och Vänsterpartiet bryr sig inte ett dugg om den stora miljöpåverkan, som Gotlandstrafiken har på klimatet. Dessa "gröna" partier dundrade på med krav på lägre biljettpriser och snabbfärjor. Där fanns ingen omsorg om miljön och klimatet. Jag utgår ifrån att öns centerpartister nu bearbetar sina ministrar i regeringen för att få fram några hundra miljoner kronor till för att kunna köra snabbfärjor.
Den enda som förde ett nyanserat och på kunskap baserat resonemang om färjetrafikens framtid var Inger Harlevi (M). Hon tyckte det var fel att låsa sig i näringslivsprogrammet.
Hon konstaterade att färjetrafiken ska tillgodose gotlänningarnas krav på trafiken, liksom frakterna och turisternas. Det blir inte lätt att balansera dessa olika krav.
Vem ska betala?
Går det att bara hålla fast vid snabbfärjor oavsett vad det kommer att kosta, när besöksnäringen de senaste åren tappat de som bor på camping och i stugor, för att färjepriserna är för höga. Detta är en del av näringspolitiken för Gotland.
Som verkligheten ser ut tror jag det är nödvändigt att öns politiker diskuterar alternativa ståndpunkter. Kanske är den enda chansen, att få fler än nuvarande rederi att lägga anbud, genom att öppna för flexibel fart från 22 till 28 eller mer.
Om priset för trafiken pressas i anbudskonkurrens, så ger det utrymme för lägre biljettpriser. Eller ska det då bara bli staten som får en lägre kostnad för Gotlandstrafiken.
Om detta verkar inte de gotländska partierna diskutera. De blundar och håller fast vid de gotländska ståndpunkterna. Eller finns det garantier från finansminister Anders Borg (M) om 300 miljoner kronor i ökning av statens anslag till Gotlandstrafiken?