Finns det någon dialog och enhetlig tanke med majoritetens styre av Region Gotland?
Ännu ett exempel på bristen på samsyn kom i går när regionstyrelsens ordförande, Åke Svensson (S), offentligt sågade sin partikollega i byggnadsnämnden, Bo Björkman (S), och nämndens inställning till villavagnarna på Snäck. Han klargjorde även att man mycket väl kan tänka sig att gå emot sina allierade i Miljöpartiet. Partiet som man till stor del har att tacka för att man vann majoritet i förra valet.
Inför budgetberedningen la Tommy Gardell (S) en begäran om uppräkning av tekniska nämndens budget med över 20 (!?) procent. 32 fler miljoner ville han ha i ett läge där man vänder på kronor för att hitta en budget i balans för regionen som helhet.
"Alfahannarna" Svensson, Björkman och Gardell hade nog gärna suttit kvar på avbytarbänken och därifrån gjort sina analyser av hur regionen ska ledas. I skarpt läge är de inte lika tvärsäkra. (OBS: epitetet är inte mitt, Åke Svensson beskrev sig själv som en av fullmäktiges alfahannar vid senaste sammanträdet).
Det är ingen lek att leda en så stor region som Gotland. Det vet alla. Därför slår det så oerhört lätt tillbaka om man i en valrörelse ger sken av att det finns enkla lösningar.
Men just för att det är svårt och en balansakt på slak lina måste man vara hyfsat enig om i vilken takt man ska gå och att man sätter ner fötterna rätt på linan. I en allians med andra partier gäller det att hitta en gemensam nämnare i viktiga frågor. Som vilka ekonomiska ramar det är rimligt att kräva, och vilka långsiktiga strategier man ska ha för utvecklingen av Gotland. Att majoriteten ena dagen säger si och nästa dag säger så, skapar oro och irritation.
De olika nämnderna måste få visst spelrum gentemot regionstyrelsen, men regionstyrelsen måste samtidigt vara den sammanhållande faktorn. Det måste finnas en helhet och tydlig strategi för hur nämnderna ska jobba för att nå den övergripande visionen.
Svårt var ordet sa Bull.
Det tidigare ledarskapet av Gotland kritiserades ganska hårt av dåvarande opposition. Har man nuvarande ledarskap som ledstjärna är det lätt att förstå att man tyckte den förra majoriteten agerade felaktigt.
Den förra majoriteten var inte felfri, den valdes också bort av väljarna. Kanske insåg man allt för tydligt allvaret i det ansvar man hade att förvalta, det blev lite stelbent ibland.
Men det fanns en samsyn och bestämd inriktning av vart man var på väg.
Än så länge verkar kompassen inte vara kalibrerad i den nya majoriteten.