Skandalen kring Sverigedemokraterna skördade ytterligare ett par offer i går. Om man nu vill använda ordet "offer" i sammanhanget. Det känns inte som rätt val. Ordet offer kan läsas som att någon skulle vara oskyldigt drabbad. Och ingen som har sett filmen med provokationerna, tillmälena och järnrören kan väl leva i villfarelsen Erik Almqvist och Kent Ekeroth skulle vara utan skuld.
Skandalen har lärt mig ett nytt slangord som jag inte kände till. "Babbe" som nedsättande epitet för personer med "fel" härkomst. Det är ingen kunskap jag värdesätter.
Kent Ekeroth lämnade i går sitt uppdrag som rättspolitisk talesman, liksom Erik Almqvist tidigare lämnat sitt uppdrag som ekonomisk politisk talesman. Båda stannar dock kvar i riksdagen. Och ungdomsförbundets SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne fick sparken från partikansliet, sedan de försvarat Erik Almqvist i en debattartikel i Dagens Nyheter. Kasselstrand och Hahne tyckte att Almqvist borde fått stanna kvar som talesman eftersom: "Att vända eldsjälar ryggen i ett desperat försök att gardera sig mot mediedrev är helt fel väg att gå."
Finns det någon som känner sig lugnad av Ekeroth och Almqvist, under en kortare eller längre tid, placeras på en välavlönad bakre bänk i riksdagen – tills dess att man bedömer att tillräckligt mycket av skammen har avdunstat så att de kan gör tjänst igen? Känns det betryggande att ungdomsförbundets båda ledare får smäll på fingrarna, när de tycker att Almqvist kan förbli partiets järnrörsviftande finansministerkandidat?
Ligger det inte närmare till hands att fasa för hur partiets inre liv ser ut, när tv-kamerorna inte är med? Vad har Ekeroth och Almqvist talat om med sina kolleger i partitoppen? Vad är det som puttrar under den ytliga civiliserade fernissan, som kan koka över på ett så upprörande, beklämmande och skrämmande sätt? Vilka värderingar har ett parti som tar itu med ett sådant utbrott med sådan senfärdighet och motvilja? Och sedan fortsätter välkomna utbrottsmakarna till riksdagsgruppen.