Vad kan man göra åt Sverigedemokraterna? Det är en ofta ställd fråga sedan partiets senaste valframgång. Efter gårdagens tre timmar långa spektakel i riksdagen, där alla utom en handfull av de andra partiernas riksdagsledamöter bidrog till att förhala valet av andra vice talman, så inställer sig en helt annan fråga.
Vad kan man göra åt alla andra partier i riksdagen?
Här hade alla partier utom Vänsterpartiet bestämt sig för att följa praxis och låta det tredje största partiet utse andra vice talman. Men ändå blev valet (på initiativ av just Vänsterpartiet) ännu ett exempel på utfulning av Sverigedemokraterna – ännu en händelse som kan läggas till Sverigedemokraternas berättelse om sig själva som etablissemangets mobbade utmanare. Precis som alla tidigare sådana exempel så spelade gårdagens trams Sverigedemokraterna i händerna.
Får vi fyra år av sådana här symbolhandlingar så finns det anledning att befara att Sverigedemokraternas riksdagsgrupp kan bli ännu större efter valet 2014.
Vad svaret än är så är ”Vad kan man göra åt Sverigedemokraterna” fel fråga. De cirka 13 procent som röstade på Sverigedemokraterna är inte intresserade av vad de andra partierna kan ”göra åt” dem. De ser sannolikt inte sig själva eller partiet de röstade på som ett projekt för omskolande åtgärder.
Däremot kan riksdagens övriga partier gärna fråga sig vilka sakpolitiska åtgärder som skulle kunna adressera de farhågor och det missnöje som drivit väljare i armarna på Sverigedemokraterna. De skulle kunna göra något på riktigt, istället för symbolhandlingar. Och utan att man gör våld på det öppna och välkomnande samhället.
Lägligt nog publicerade Svenska Dagbladet i går en kolumn av Mauricio Rojas som tar upp några av de saker som behöver göras. Under rubriken ”Sveriges dubbla utanförskap” skrev Rojas om ”dem som aldrig har blivit en del av samhällsgemenskapen och dem som känner sig utstötta ur den gemenskap som de hörde till” .
Både dessa utanförskap behöver bekämpas. Och det kommer att kräva både omfattande reformer och ändrade attityder. Mauricia Rojas räknar upp tre grundläggande förutsättningar som skulle kunna vara en bra grund för förändring:
”För det första, både vänstern och borgerligheten måste erkänna det uppenbara: att det i längden inte går att upprätthålla en generös asyl- och migrationspolitik utan en fungerande integration.
För det andra, att denna integration inte kommer att fungera utan väsentligt förändrade arbetsmarknadsregler, som ger invandrarna en reell chans att ta sig in på vår arbetsmarknad. För det tredje, måste synen på nykomlingarna som bräckliga, hjälplösa och bidragsbehövande offer radikalt förändras.”
Ingenstans, påpekar Rojas, är skillnaden mellan de inföddas och invandrarnas sysselsättningsgrad så stor som i Sverige. Det beror naturligtvis på hur vi valt att organisera vårt samhälle. På hur vi omgärdat vår arbetsmarknad med hinder som gör det svårt för både unga och invandrare att ta sig in.
Det är en oerhört tufft att göra någonting åt detta, då dessa destruktiva strukturer samtidigt är mycket omhuldade delar av det många gillar att kalla den ”svenska modellen”. Men som Rojas avslutade i sin kolumn:
”Detta kräver mycket mer av uppoffringar och verklig solidaritet än att vråla mot rasisterna, hålla fina tal och demonstrera mot Sverigedemokraterna, men det är det enda som kan leda någonvart.”