När jag såg bilden i gårdagens GA, den av riksdagsledamoten Christer Engelhardt i kostym och dammsugare, då hade jag för mig att jag redan sett en liknande bild. Jodå. Det kunde jag snart bekräfta. Fredrik Reinfeldt figurerade i Aftonbladet för ett par år sedan, och på bilden här ovan, med dammsugaren i högsta hugg.
Liksom Engelhardt framställde sig Reinfeldt som en hängiven städare. Städning som hobby och avkoppling, som tjänar ett högre syfte än hygienens.
Städning, det symboliserar hyvens folklighet. Och praktiskt jämställdhet. Det fungerar dessutom tydligen lika finfint på båda sidor av blockgränsen.
Men i andra sammanhang är städningens ädla konst plötsligt en alltför låg syssla för att överlåta på andra mot betalning. Ett ovärdigt arbete. Socialdemokraterna var snabba med att kalla Rut-avdragets tjänster för "pigjobb". Och Engelhardt gör också en poäng av detta i GA-intervjun:
- Jag kopplar av med att städa. Någon Rut behövs inte hemma hos oss.
Hur kan det komma sig att just städning lånar sig till detta imagebyggande? Varför ska vi känna förtroende för någon som har så stort kontrollbehov att de känner något lustfyllt i en verksamhet som de flesta av oss associerar med en grå vardags plikter?
Är vi för snäva i det här landet för att uppskatta ledare med kreativa bisysslor? Skulle vi bara bli misstänksamma om statsministern kom ut som exempelvis målare, som Winston Churchill? Varför finner svensken något lugnande vid tanken på att politiker har så dålig fantasi, att städning är bland det roligaste och mest givande de vet, förutom arbetet då så klart.
Kanske är det därför som Reinfeldt funnit framgången genom att utstråla allvar, och bara tillåter sig något lättsinne i de allra tristaste av sammanhang. Vad kan, åtminstone vid en första ytlig analys, vara mer ofarligt?
Själv får jag mest känslan att de har något att dölja, något att (så att säga) sopa under matten. Något utöver att Engelhardts dammsugare inte ser ut att vara uppkopplad på elnätet. Något som gnaver och gnaver på samvetet hur mycket de än gnuggar på fläcken. Så springer de runt med dammsugarna inne i mitt huvud, som karaktärer i en novell av Edgar Allan Poe.
Att de finner nöje i dammsugning fyller mig kanske inte med onämnbar skräck, men med en halvt vag, halvt påtaglig känsla av obehag. En känsla av att "detta kan inte sluta väl".