Den 31 augusti 2012 läste jag i GA om Sören Isberg, mjölkbonde i Fide, och blev arg. Sören Isberg och hans kollegor inom mjölkproduktionen i Sverige står inför sin värsta kris på trettio år. För närvarande blir det så lite över till mjölkbönderna när alla räkningar är betalda och mellanhänderna har fått sitt att ekvationen inte går ihop. Och då beror det inte på att korna har sinat utan på ökade produktionskostnader och fallande priser.
LRF har bekräftat krisen och satt in "massrådgivning" på gårdsnivå, för att försöka mildra och hjälpa så gott det går. Trots det kommer inte alla mjölkbönder att klara sig, enligt uttalande i GA samma dag från LRF-ordförande på Gotland, Anna Törnfelt.
Samtidigt som mjölkbönderna kämpar i motvind dimper det ner återbetalningskrav från EU hos 140 gotländska bönder. Återbetalningen avser felaktigt utbetalt gårdsstöd avseende 2010. Och enligt länsstyrelsen beror det inte på att bönderna har lurat sig till gårdsstöd utan på att regelverket helt enkelt har varit så krångligt att man inte har kunnat reda ut vad som gällde för två år sedan. En oklarhet som de gotländska bönderna nu får betala för, två år senare. Bland dem finns Svante Bendelin i Hemse som enligt de nya beräkningarna är skyldig EU över 74 000 kronor. Och så blev jag ännu argare.
Svenskt lantbruk sysselsätter nästan en halv miljon människor i vårt land och utgör en av de absoluta grundnäringarna i vårt samhälle. Utan inhemsk matproduktion skulle vi vara helt utlämnade till import från omvärlden vilket inte skulle vara hållbart. Och medan vi kanske kan klara oss utan bio och internet klarar vi oss inte utan mat.
Problemet i dag är att svenskt jordbruk inte är ekonomiskt hållbart i sig utan att de flesta lantbrukare är beroende av andra grenar och bidrag för att överleva ekonomiskt. Därtill har vi EU som med en regeltät jordbrukspolitik i syfte att jämna ut villkoren för samtliga bönder inom EU snarare gynnar vissa (läs medelhavsländerna) på bekostnad av de andra.
Som om inte detta var nog så för jordbruksfrågorna en tynande tillvaro i den inhemska politiska debatten. När hördes en partiledare sist tala om böndernas villkor? Vad krävs för att frågan om ett hållbart ekonomiskt jordbruk på allvar ska få ta plats i Rosenbad? Är det verkligen rimligt att bönder, på grund av svårtydda regler, ska få återbetalningskrav efter två år när det snarare framstår som om det är regelverket och inte bönderna det har varit fel på?
Hur kan priserna, på grund av internationell konkurrens, på mjölk tillåtas falla så mycket att svenska bönder riskerar gå omkull trots att korna gör sin del av jobbet och konsumenterna fortfarande vill köpa mjölk? Det är inte konstigt att man blir arg, det är sunt.
Vad jag vill ha är en jordbruksminister som ryter till och slår handen i bordet så hårt att det inte bara får ledarskribenter att hoppa högt utan att det hörs och ger återverkningar ända ner till Bryssel. Jag vill ha ett enklare regelverk och jag vill att Erlandsson driver frågan om inte bara ett ekologiskt hållbart lantbruk utan också om ett ekonomiskt hållbart sådant med sådan kraft att varken inhemska eller internationella politiker kan sopa frågan under mattan.
Vad tjänar det till att vi kan köpa ekologisk mjölk och närproducerad falukorv om man inte kan försörja en familj och hyggligt leva på det hårda arbete som krävs för att driva runt en gård och förse ICA med mjölk och korv? Och det utan bidrag från EU. Jag vill veta vad Erlandsson gör för Sören och Svante och deras kollegor. Ty i sanningens namn verkar det inte vara mycket i dag.