Det finns inte mycket som lockar fram så många experter som när man diskuterar föräldraskap och barnuppfostran.
"Alla" vet bäst hur man ska vara som förälder, helst de som aldrig varit hemma ensamma med småbarn. Inte sällan tar de sina egna erfarenheter som grund för vad som är det rätta och sanna. Det man lätt glömmer är att samhället varken ser ut eller fungerar som det gjorde för 30-40 år sedan.
Då fanns det många vuxna och andra barn i hemmen. Barn kunde bara gå in till grannen för att hitta nån att leka med. Mammor kunde ta hjälp av varandra, eller oftare, av barnens far- eller morföräldrar, när de behövde avlastning eller skulle göra ärenden som går så mycket lättare utan ett eller flera små barn i hasorna. Eller helt enkelt ägna sig åt ett nyfött barn som behöver ständig tillsyn och närhet.
I dag ser vardagen annorlunda ut.
Reglerna om en begränsad tid på förskolan för barn som får småsyskon är därför både märklig och otidsenlig.
Barnperspektivet försvinner ofta i debatten, istället skuldbeläggs (som vanligt) kvinnor med nyfödda barn som beskrivs som dåliga mammor som inte "klarar" att ta hand om de barn de satt till världen.
Förskolan är i dag så mycket mer än barnpassning. Barnen får ett viktigt socialt sammanhang, de flesta barn älskar att gå till "dagis" och har svårt att förstå varför de ska tvingas avstå från det bara för att de får syskon.
I grunden finns ett gammaldags och enögt synsätt att alla barn i alla lägen har det bäst hemma. Att hemmet är den ultimata platsen och förskolan mer är ett nödvändigt ont som ska användas i så liten utsträckning som möjligt.
Ju tidigare på dagen man hämtar, desto bättre förälder är man.
Det finns inga ekonomiska konsekvenser sägs det, att utöka antalet timmar som storasyskon, eller barn till arbetslösa, får vara på förskolan. Även den politiska viljan verkar vara samstämmig.
Så vad är problemet kan man undra?