LEDARE
Är det rimligt att chefen över Region Gotland tjänar nästan lika mycket som chefen över hela Sverige?
Nye regiondirektören Jan Björinge får en månadslön på 127 000 kronor. Statsminister Fredrik Reinfeldt har 153 000 kronor i månaden i arvode för sitt uppdrag.
Björinge är tjänsteman, Reinfeldt politiker, två helt skilda uppdrag men om man ser till den faktiska arbetsuppgiften och ansvaret så blir självklart jämförelsen smått hisnande.
Här på Gotland brukar en del kritik handla om politikernas höga löner vilket blir mycket av en låtsasdebatt eftersom vi bara har fem heltidsarbetande politiker med, i jämförelse, ganska låga löner. Flera chefer inom regionen har däremot månadslöner på upp emot 100 000 kronor vilket väcker frågan om vad en lön ska grundas på och var gränserna går.
För framför allt läkarkåren är det behov och efterfrågan som styr. Läkarbristen är stor och denna yrkeskår har därför mycket på sin sida i en löneförhandling. Chefer på högre positioner har också en marknad på sin sida, förutsatt att man också har goda referenser och gott renommé.
Det märkliga inträffar när man kommer längre ner i hierarkin, trots stor efterfrågan på arbetskraft är lönen inte längre lika effektiv som förhandlingsverktyg. Det har så klart att göra med att höga löner för en stor yrkesgrupp sammantaget leder till mycket högre kostnader än en hög lön för en enskild chef.
En person anses vara värd det i lön som arbetsgivaren är beredd att betala och det är ju i någon mån sant. Men just när det handlar om vår gemensamma verksamhet, den som finansieras med skattepengar finns det också andra hänsyn att ta.
Med en väldigt hög lön kan man å andra sidan ställa lika höga krav på vad chefen i fråga presterar.
När man läser om chefer med löner som på ett år ger över en miljon kronor börjar tankarna gå hos de flesta: vad gör man med alla pengar? Nu finns det nån sorts samband mellan inkomster och utgifter som gör att man brukar anpassa dessa efter varandra men det finns ju också en gräns för hur mycket man rent konkret kan lägga på sånt som boende, mat, resor och kläder.
Det allra största privilegiet är kanske att aldrig någonsin behöva vara orolig för att det ska vara för mycket månad kvar i slutet av pengarna, eller att ett tandläkarbesök eller en bilreparation ska vända upp och ner på tillvaron. För alla som ständigt lever med ekonomisk stress, samtidigt som de jobbar och sliter är det självklart provocerande att någon kan tjäna i månaden vad de själva får ihop på ett halvår.
Diskussionen om höga löner kommer därför att uppstå varje gång en ny toppchef rekryteras, det ligger i vår natur att jämföra med oss själva.
En rolig detalj är att i gårdagens GA försvarade Brittis Benzler (V) Björinges lön medan Gustaf Hoffstedt (M) rasade över densamma.
Ur led är tiden.