Väckarklockan ringde för mer än sex år sedan

Larmet går. Sedan 2008.

Larmet går. Sedan 2008.

Foto: MIKAEL ANDERSSON / TT

Politik2014-10-21 05:55
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Det var sommaren 1986, när jag gick kadettskolan på Lv 6 i Göteborg, som vi blev utskickade på ubåtsjakt. I ärlighetens namn så var det då mest en förevändning för att skicka ut oss i terrängen. Det var inget larm och jag noterade inga andra som var ute och spanade än vi befälselever.

Men även seriösa ubåtsjakter – och det var många av dem under 80-talet – har genom åren anklagats för att ha haft andra syften. Det har talats om ”budgetubåtar” som (inte) dök upp när försvaret ansåg sig behöva mera pengar.

Jag tvivlar på att det är något sådant som nu händer i skärgården utanför Stockholm. Det är för många personer inblandade och risken för oavsiktliga läckor är för stor. Dessutom så rör sig ju försvarsdebatten redan i rätt riktning, mot ökade anslag och anpassning till det verkliga säkerhetsläget snarare än det önskade.

Ubåtsjakten är ingen väckarklocka. Den började ringa redan 2008, när Ryssland gick in i Georgien. Med Rysslands högst verkliga och pågående angrepp på Ukraina och annektering av Krim, så behövs det inga uppdiktade händelser för att nu ytterligare pumpa upp hotbilden. I jämförelse med dessa väpnade konflikter så framstår ju en svensk ubåtsjakt som en mindre händelse. Det borde inte vara någon världsbildsändrande nyhet för oss att Sveriges territorium kan kränkas på detta sätt. En nyhet är inte heller vår bristande förmåga att bekämpa sådana kränkningar.

Sverige reagerade sent på det nya säkerhetspolitiska läget. Men när sovrummet blir tillräckligt kallt, så påverkas ju till slut även sängvärmen. Försvarspolitiken har så smått börjat verklighetsanpassas. Men det sker inte bara för sent, det sker för lite också.

Det borde gå att nå bred politisk enighet om en satsning på försvaret. Ja, det borde faktiskt underlätta att blocken delar på skulden för Sveriges nedrustning. Det må ha varit socialdemokratiska regeringar som inledde nedmonteringen av försvaret. Men det var Alliansregeringen som slutförde den, trots att Ryssland gick in i Georgien mindre än två år efter maktskiftet 2006.

Jag är tyvärr inte överdrivet optimistisk om att försvaret kommer att ha en främmande makts ubåt att visa upp i en nära framtid. Några ubåtar fiskades inte upp ens under 80-talets ubåtsjakter, och då hade ju försvaret åtminstone helikoptrar för ändamålet.

Jag är tyvärr heller inte optimistisk om att försvarsminister Peter Hultqvist kommer att kunna klämma rejält med resurser ur finansminister Magdalena Anderssons departement. Hon har redan svårt att finansiera regeringens planer på att expandera statsutgifterna på andra områden. Det är hög risk för att försvaret – rikets hemförsäkring – får fortsätta stå tillbaka.

Vad är det egentligen som ska behöva hända, för att försvaret ska få de resurser som det behöver? Då kommer det att vara för sent. Även om försvarets anslag redan nu skulle öka kraftigt, så tar det många år att på nytt bygga upp vår försvarsförmåga.