Det var väl tänkt att Håkan Juholt skulle läka Socialdemokraterna. När Mona Sahlins efterträdare skulle manglas och myglas fram i valberedningen så ratades de starkaste kandidaterna i ett startfält som inte ens var så imponerande till att börja med. De var för höger eller för vänster, för associerade med fel fraktion eller fel politik.
Den aldrig förhandstippade Juholt fick bli den minsta gemensamma nämnaren, i ett partiledarval enligt uteslutningsmetoden. Det var inte många som höll honom högst, men det var åtminstone inte många som ansåg honom diskvalificerad på förhand.
Tyvärr är han inte så kvalificerad heller. Och nu verkar det bara var hans egen tröghet som hindrar honom från att gå. Det, och vänsterflankens rädsla för vem som kan komma istället. Man anar att klyftan genom partiet snarare har växt än krympt under Juholt.
Bara under de senaste dagarna har Socialdemokraternas kris fördjupats. Det minst allvarliga var antagligen gårdagens opinionsmätning från Skop, där Socialdemokraterna noterade 26,8 procent. Vilket var 7,6 procentenheter mindre än Moderaterna.
Än värre var söndagens Agenda i SVT, där Thomas Östros valde, på en direkt fråga, att inte uttala sitt förtroende för partiledaren.
Svenska Dagbladet försökte i går att få Juholts gamla utmanare om partiledarposten att ge sina kommentar till det som inträffat. Eller inte inträffat? Hur som helst var det inte lätt.
Leif Pagrotsky skulle debattera i Göteborg och ville koncentrera sig på det. Ingen kommentar.
Tomas Eneroth? Ingen kommentar.
Veronica Palm? Väldigt upptagen i Umeå. Ingen kommentar.
Pär Nuder. Oanträffbar i Australien.
Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg? Oanträffbara i Sverige.
I ett läge när Juholt verkligen skulle behöva stöd så väljer de att dra sig undan. Jag tror att de redan räknat ut honom och de vill inte bidra till att plågan blir längre. Och som partikarriärister så går de ju inte och ställer sig bakom någon som just är på väg att falla. Vad skulle det tjäna till?