Utrikespolitiken rör på sig
Inte helt oproblematiska framgångar för Ashton. Foto: Geert Vanden Wijngaert / AP Photo
Foto: Geert Vanden Wijngaert
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Få ifrågasätter europasamarbetets betydelse för demokratiseringen av kontinenten, eller värdet av den inre marknaden och den ökade rörelsefriheten. Vad man ogillar är den oklara ansvarsfördelning och massiva byråkrati som EU kommit att förknippas med. Unionens göranden upplevs som komplicerade och oöverskådliga.
Och det kanske är en sund inställning till makt. Men i stället för att följaktligen nagelfara allt som sker i Bryssel och Strasbourg tycks svenskarna - och svensk media i synnerhet - helt ha stängt av nyhetskranarna. Knappt något hörs om vad som sker i maktens korridorer. Trots allt som faktiskt sker.
Mest kanske kring den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, i dagligt tal EU:s utrikesminister.
Brittiska Lady Catherine Ashton erhöll denna nygamla titel (Javier Solana hade tidigare en liknande post med ett liknande namn) förra hösten, samtidigt med att Herman van Rompuy valdes till EU:s "president".
Framväxten av nyinstiftade External Action Service (EAS) har pågått sedan i mars under Ashtons översyn. Detta unikt nya departement instiftades samtidigt med Lissabonfördraget, och kommer att fungera som unionens utrikesdepartement och corps diplomatique. Ashton har kallat det ett "historiskt steg i unionens utveckling". Och det tycks bli ett kliv som hörs.
Från och med den 1 december i år kommer nämligen Ashton få befälet över omkring 1 500 byråkrater i hjärtat av Bryssel, samt ytterligare 800 diplomater vid EAS 136 utländska ambassader. Det nya utrikesministeriet samlar dessutom alla EU:s säkerhetsorgan under samma hatt. Den snabba starten kallas en framgång för Ashton, som sagt sig vilja "ge hög prioritet åt främjandet av mänskliga rättigheter och god styrelse världen över".
Maktbalansen tycks dock inte bli helt enkel. Medlemsländerna fattar i Europeiska rådet fortfarande beslut i utrikesfrågor, och EAS-budgeten måste godkännas av parlamentet. Men det är upp till utrikesministern och hennes stab att förverkliga besluten, samt kontrollera utländska krissituationer.
EAS kan innebära ett stort steg mot en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Givetvis borde en så anmärkningsvärd förändring i EU:s utformning diskuteras här hemma.
Att så inte sker beror inte på att EAS drivits igenom i lönndom. Nyhetssajten EU Observer har skrivit om utvecklingen hela våren. Den 8 juli i Strasbourg godkände dessutom EU-parlamentet med stor majoritet EAS’ utformning.
Den svenska rapporteringen har varit minimal. Det är inte ett underbetyg till EU så mycket som till alla former av svenskt EU-engagemang. Har vi alls har rätt att ha en åsikt längre, så lite som vi verkar bry oss?