Kollegan Malin Dahlström på vänstersidan hade för ett tag sedan en mycket bra text om svensk vapenexport. Riksdagens utrikesutskott har nyligen beslutat att föreslå en skärpning av reglerna för vapenexporten, men frågan är vad det är värt i praktiken.
Det handlar om en exportindustri som omsätter miljardbelopp och trots att dagens regler på pappret är starka är det nog ingen som vet hur många svenska vapen som finns i olika krigshärdar runtom i världen. Vapenhandeln är en skum bransch och omvägarna kring regler och bestämmelser många.
De svenska reglerna säger visserligen att vapen aldrig ska exporteras till krigförande länder, men grundkonceptet för vapen är ju att kriga och döda!
Hyckleriet och dubbelmoralen bland många ledande politiker är därför stor i frågan, men det gäller att bestämma viken fot man ska stå på. Man kan inte ena stunden välsigna vapenindustrin för att den skapar svenska arbetstillfällen och sedan nästa stund kritisera och förfasa sig över olika krigshandlingar. Utan vapen, inga krig. Så enkelt är det. Något som alla riksdagsledamöter borde fundera över. Dubbelmoral är ett lindrigt uttryck!
Vad som betraktas som rikedom skiljer sig alltid från person till person. Som pensionär blir man inte rik på pengar, men kan däremot bli det på upplevelser. Jag tycker att jag själv har ett bra liv som just pensionär och fyller dagarna med cykelturer, lite tidningsjobb, vedhuggning, hästkörning, en och annan Stockholmsresa för att sköta lite uppdrag och så lite strandliv. Kan det bli bättre? Rikedom på upplevelser kan också vara värdefullt.
Förresten, något som jag alltid reagerar på är när pensionärer kallar sig för "statsanställda". Många lever i tron att pensionen är en form av bidrag från staten, vilket är helt fel.
För det är ju mina pengar som finns på mitt pensionskonto som betalas ut varje månad och storleken beror dels på hur mycket som intjänats under åren i arbetslivet och dels på vilken tidpunkt den börjar tas ut.
Pengarna på kontot har under åren i arbetslivet betalats in av olika arbetsgivare i form av pensionsavgift och tilläggsförsäkringar. Så enkelt är det och därför är statsanställd ett ord som ska skrotas när det gäller pensionärer.
Just nu diskuteras avtalsutformningar för chefer i regionen och det är svårt att låta bli att fundera över detta med fantasilöner och avtal till högre chefer inom näringsliv och offentlig sektor. Argumentet är ofta att personen som rekryterats är så otroligt duktig och därmed eftertraktad på arbetsmarknaden. Konkurrensen bland arbetsgivarna är stor och betalar inte vi, så gör någon annan det.
Den argumenteringen är till viss del förståelig. Vad som är svårare att förstå är de pensioner och avgångsvederlag som ofta ingår i dessa tjänster kombinerat med den höga lönen.
Om nu personen är så enormt eftertraktad på arbetsmarknaden borde det ju inte vara någon större svårighet att få ett nytt jobb, varför avgångsvederlag inte skulle behöva förekomma. När det gäller pensionen borde ju lönenivån gott och väl räcka till egna pensionsförsäkringar. Ekvationen går inte ihop.