På Gotland motiverar vi ofta förekomsten av två tidningar med att de behövs för mångfalden. Det man inte kan/får säga i den ena tidningen kan man gå med till den andra.
Men stämmer det?
Om läsare kommer till GA med allvarlig och berättigad kritik mot GT, hur kan de då lyfta denna fråga utan att anklagas för att vara ute efter att kasta skit på sin konkurrent och kollega? Eller för all del tvärtom.
I gårdagens Gotlands Allehanda fick undertecknad en rejäl råsop av tidningens ansvarige utgivare, Ulrica Fransson Ingelmark: "Med kollegor som Eva Bofride på Gotlands Tidningar behöver man inga fiender" konstaterar hon i ett långt inlägg där hon avfärdar mig som en dålig journalist och kollega istället för att bemöta i sak.
Det handlar så klart om de lättklädda "trivselflickorna" på Rockskallen. Mina skrivningar har utgått från de upplevelser som bandet Santa Rosa Death Patrol och Rockskallevinnarna Ella, pop- och rocklinjen i Fårösund, har berättat om i GA och i Radio Gotland.
Ulrica Fransson Ingelmark avfärdar alla kritiker med motiveringen att vi inget förstått. Att vi borde ha ringt upp och frågat istället för att skriva insändare och krönikor.
Jag jobbar lite annorlunda.
Hade svaren och bemötandet sett annorlunda ut hade jag inte heller känt något behov att yttra mig, men frågan blev bara mer och mer absurd ju mer man hörde.
Skulle jag låtsas som det regnade?
Min roll är att kommentera det gotländska samhället. I vilket medierna har en stor del. Det ingår i mitt uppdrag att göra detta utan att styras av andra än mina uppdragsgivare: läsarna.
Att könsroller och jämställdhet är frågor jag brinner för kan knappast ha undgått läsarna av denna sida. Skulle jag blunda för den uppmärksammade debatten om de lättklädda "trivselflickorna" på Rockskallen bara för att den andra tidningen var inblandad?
GA väljer att huka ännu längre ner i skyttegraven istället för att gjuta olja på vågorna. Det hade räckt att bekräfta den uppenbara sanningen: att människor, till och med de som utsågs att ta emot själva Rockskallen, pop- och rocklinjen Ella i Fårösund, känner sig kränkta. Kränkta av att prisutdelningen skulle omramas av lättklädda modeller, något som står för motsatsen till allt det som de jobbar för. Och fick priset för.
GA hade inte behövt gå in i nån debatt, man hade kunnat säga att förlåt det blev fel, vi håller inte med er men vi respekterar er upplevelse.
Då hade debatten varit död och glömd för länge sen.
Vi i medierna har till och med skapat ett eget begrepp för detta: att göra en pudel.
Det finns plats för fler än en sanning och tolkning av världen. Sticker man ut hakan och försvarar en kontroversiell sak måste man vara beredd på att det blir debatt.
Särskilt om man jobbar på ett företag vars verksamhet vilar på hörnstenarna i grundlagen: yttrandefrihet, öppenhet och fri press.
Inställningen att en journalist som ifrågasätter andra medier är en fiende och dålig kollega är faktiskt en ganska unken syn på mediernas roll.