USA snubblar och euroländerna verkar stå uppradade som dominobrickor när finanskrisen drabbar land efter land efter land.
Sveriges finanspolitiska styrka är avundsvärd, men som ett förhållandevis exportberoende land är vi givetvis inte immuna mot vad som händer i omvärlden. Sveriges ekonomiska återhämtning har varit urstark, men konjunkturen riskerar att svalna påtagligt när våra handelspartners drar åt svångremmen.
I det läget är det begripligt att det börjar glunkas om att det kanske inte blir något med nästa steg för jobbskatteavdraget, som regeringen tidigare har aviserat. Regeringen har ju investerat tungt i sitt anseende som ansvarstagande och försiktig. Det blir lätt att parera alla anklagelser om löftesbrott och Anders Borg ser ut som en ÄNNU präktigare pajsare.
Tyvärr tror jag att det är en helt annan faktor som kan avgöra regeringens agerande. Sveriges finanspolitiska läge är så stabilt att det finns utrymme att sänka världens högsta skatter även när marken gungar under fötterna på Europas skuldtyngda ekonomier.
Men i Sverige är det underlaget i parlamentet som gungar för regeringen. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har hotat att göra gemensam sak och stoppa regeringens skattesänkningsförslag i riksdagen, och eftersom regeringen inte har majoriteten i riksdagen så kan det lyckas dem.
I så fall är det inte ett styrkebesked när regeringen förändrar politiken efter läget, utan ett svaghetstecken. Då är man mer angelägen om att framstå som man leder landet, än att verkligen leda det.