Ännu en period av tystnad och osäkerhet råder i frågan om vår framtida färjetrafik. Som vanligt är det omöjligt att veta hur statsmakten tänker och hur mycket utrymme det finns för förhandlingar för ett bättre underlag än det som presenterades för två veckor sedan.
Region Gotland fick tid för att yttra sig över förslaget och frågan är hur många gånger det samlade Gotland kan upprepa de grundläggande behoven utan att det når fram.
När förre politikern och landshövdingen Anders Björck dök upp som gubben i lådan tog en vild spekulation vid om hans syften med detta. Var han i själva verket en dold lobbyist? Och i så fall för vem?
Både regeringen med Moderaterna i spetsen och Gotlandsbolaget pekades ut som möjliga uppdragsgivare.
Med tanke på att Anders Björcks inlägg andades en hel del distans till frågan, okunskap och konstiga formuleringar var det i vart fall ingen direkt pr-succé för den eventuelle köparen av denna insats. Men frågan kvarstår vad som tände hans intresse i frågan.
Märkligt är också den kompakta tystnad som råder utanför Gotland för den framtida trafiken till landets största ö. Alla de ”vinterfastlänningar” som är beroende av bra och billiga kommunikationer hörs inte ett knyst av. Beror det på att de helt enkelt inte vet vad som är på gång?
För somliga verkar huvudsaken vara att Gotlandsbolaget inte får förnyat uppdrag att sköta trafiken.
Missförstå mig inte, en upphandling i konkurrens med flera alternativ att välja på är ju det bästa scenariot. Men då förutsatt att det är alternativ som är realistiska och som uppfyller de grundläggande kraven.
Från Gotland, inte Trafikverket.
Men konkurrensen är inte överordnad trafikens kvalitet. Att ha många dåliga alternativ att välja på är inte bättre än att det finns ett som är bra.
Finns det belägg för de anklagelser som nu haglar mot Gotlandsbolaget, att de skinnar staten på pengar för egen vinnings skull, så bör de presenteras. Så länge avtalet anses som en affärshemlighet kommer dessa misstankar alltid att finnas.
Problemet är inte Gotlandsbolaget. Problemet är statens syn på Gotlandstrafiken som kollektivtrafik. Som att det skulle finnas ett alternativ, en individtrafik. En möjlighet för den som vill resa att välja något annat sätt att ta sig över sjön.
Problemet är att Gotlands infrastruktur ska backa, både i kostnad och kvalitet, när hela övriga landet ska knytas ihop med bättre, snabbare och smidigare infrastruktur.
Det är så självklart för oss som bor här. Politiskt råder i stort sett konsensus i frågan.
Ändå ska vår väg omprövas vart tionde år och alltid med försämringar som utgångspunkt.
Hur är det möjligt?