Svenska kyrkan är ett av världens mest progressiva kristna samfund. Det var bland annat det första kristna samfundet i världen som tog beslutet att viga homosexuella par.
En sådan snabb förändringstakt gör följaktligen att det både finns lekmän och präster i Svenska kyrkan som har en annan uppfattning i vissa frågor, kanske i synnerhet vad gäller frågan om homosexuella äktenskap som beslutades för fem år sedan. Präster skulle inte påtvingas den nya uppfattningen, men utvecklingen har i viss mån gått i annan riktning. Frågan är dock mer komplex än vad som ofta görs gällande, då en uppfattning som är grundad i tron kan vara svår att snabbt ändra mening om. Några av de präster som inte har accepterat förändringen, i huvudsak tillhörande den kyrkopolitiska gruppen Frimodig Kyrka, har Uppdrag gransknings reportrar valt att sätta i strålkastarens sken.
Det är ingen hemlighet vilka präster som utifrån sin personliga övertygelse har svårt att acceptera dylika förändringar, såsom den nya äktenskapsdefinitionen. Vissa engagerar sig inom kyrkans demokratiska organ för att försöka påverka kyrkan i linje med sin uppfattning. Andra skulle inte vara blyga att svara om frågan kom på tal.
Trots detta ansåg alltså Uppdrag gransknings redaktion att dessa präster skulle sättas på prov. En ung redaktionsmedarbetare ringde upp ett antal präster och utgav sig för att vara en ung man som brottades med sin homosexualitet, för att se om det var möjligt att få tillfälle till ett personligt samtal. Givetvis var det många präster som i god tro välkomnade honom till ett samtal. Reportern var dock försedd med dold kamera.
Väl på plats leddes samtalet in på den unge mannens homosexualitet, som han uppgav besvärade honom. Prästerna ställde följdfrågor – varav några visserligen kan diskuteras – för att försöka förstå sig på den unge mannen. Huvudpoängen med avsnittet var att bevisa att vissa präster skulle vilja bota den homosexuelle, som om homosexualitet vore en sjukdom.
Några av prästerna gjorde naturligtvis det som efterfrågades dem och bad således en bön för att den unge mannen skulle få ordning på sitt känsloliv, vilket han uppgav att han önskade hjälp med. Man kan ha vilken åsikt man vill om dessa frågor, men att en präst skulle vägra att be för en persons önskemål vore ytterst anmärkningsvärt.
Det finns en stor risk med denna typ av reportage. Svenska kyrkan är en viktig institution i samhället, dit många vänder sig för att få hjälp, särskilt när inget annat hjälper. Att med dold kamera spela in ett själavårdande samtal, där prästen är belagd med absolut tystnadsplikt, för att kunna hänga ut honom eller henne för sina åsikter är såväl vanskligt som omoraliskt.
Förutom den mediala avrättningen baserad på några prästers agerande, är den enda effekten av reportaget att en del präster inte kommer att vara bekväma i själavårdande situationer. De som får ta konsekvenserna av detta är de människor som söker hjälp.