Det finns några ordspråk som jag verkligen tycker illa om. Ett av dem är "det är inte ens fel när två träter".
Att bli utsatt för ett brott eller annan dålig behandling kan vara förenat med skamkänslor som offret inte borde ha. Om offret dessutom av omvärlden definieras som medskyldigt till brottet, då är det naturligtvis ännu värre.
Svenska Dagbladet har gått igenom 66 mobbningsfall där Barn- och elevombudet kritiserat skolan för att inte hantera mobbningen rätt.
I 44 av dessa fall har skolan lagt en del av skulden för mobbningen på den mobbade. Den drabbade anses exempelvis ha personlighetsdrag som inbjuder till mobbning, är blyg eller lättprovocerad. Skolor berättar till och med om hur de tvingat offer och förövare att be VARANDRA om ursäkt.
I två fall av tre utsätts alltså den mobbade för ytterligare ett övergrepp. Att bli underkänd som person av dem som borde försvara hans eller hennes person. "Det är dig det är fel på. Det är ditt fel att just du har blivit utsatt."
Kanske är det drag i deras egen personlighet som ledde till att just de utsågs till offer. Men det är ju inte detsamma som att de har någon skuld.
Det är helt enkelt inte relevant om de har en eller annan egenskap som mobbare kan förväntas använda som ursäkt för sitt beteende, skulden ligger hos förövaren.
Att ange den mobbades personlighet som anledningen till mobbning, är att använda samma felaktiga logik som när en våldtäkt ursäktas eller förklaras med offrets utmanande klädsel.
Det är faktiskt tillåtet att vara annorlunda utan att man för den skull ska behöva acceptera övergrepp.
Man ska inte behöva lägga sig platt för mobbare, för att inte räknas som medskyldig till trakasserier. Och skolor ska se skillnad på offer och förövare, och agera därefter.