I dag fyller kungen år och i morgon är det Socialdemokraterna (och andra vänsterpartier) som firar en bemärkelsedag.
Dessa både institutioners popularitetskurvor har på senare tid strävat åt olika håll.
Monarkin, eller egentligen kungen personligen, har tappat i förtroende. Och Socialdemokraterna har snabbt och egentligen ganska remarkabelt hämtat sig från Juholt och blivit ett seriöst alternativ.
Ipsos (före detta Synovate) mätning i Dagens Nyheter i lördags ger vänsterblocket en ledning med 3,8 procentenheter över alliansen. Det är långt ifrån Sahlins nivåer. På hennes tid ledde de rödgröna som mest med över 20 procentenheter. Men det är inte länge sedan som man undrade när Socialdemokraterna skulle falla under 20 procent. I dag får de 34,6 av Ipsos.
Socialdemokraterna var länge Det Statsbärande Partiet. Ibland fick man nästan en känsla av att partiet ansåg sig regera av Guds nåde. På kort tid förlorade partiet hälften av sitt stöd och detroniserades. Men det var aldrig läge att räkna ut det och nu har det återhämtat en del av vad det förlorat.
Några slutsatser om nästa val går inte att dra. Väljarna är i dag så lättrörliga (eller obeslutsamma) att det nästan blir meningslöst att göra prognoser. Allt man kan sluta sig till är läget för tillfället. I morgon är en annan dag. Eller till och med en annan värld.
Men vad säger opinionsläget om kungahuset och vårt statsskick? Tja, att det vore dumt och förhastat att dra snabba slutsatser om mycket gamla och välförankrade institutioner på grundval av snabba, kortsiktiga skiften i opinionen.
Grundlag, statsskick och nationella symboler ska stå över skvalpet. Ska de förändras alls så ska det ske oerhört långsamt och med stor eftertanke och respekt för historien.