Håkan Ericsson har gjort stor affär av att Alliansen inte går fram med gemensamma förslag i opposition utan att vart och ett parti driver sin egen linje där man inte är överens.
Det fick mig att reflektera lite över hur majoritetens samarbete fungerar.
Låt oss se.
Vi har Vänsterpartiet som inför budgetberedningen gick ut och förespådde en skattehöjning. Något som ingen annan i majoriteten senare visade sig hålla med om.
Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden gick ut och konstaterade att bygget av den nya sporthallen skulle skjutas på framtiden till fördel för en akut upprustning av F-huset. Inte heller här var uttalandet förankrat hos övrig majoritet.
Miljöpartiet driver mycket vällovligt på det gotländska biogasprojektet men inte i regionens namn med möjlighet till aktiva åtgärder, utan genom sin partiorganisation.
Samma parti överraskade övriga i majoriteten genom sitt utspel i medierna att de vill att Bussiga kortet ska dras in. Hur det blir är ännu höljt i dunkel men ingen annan har hittills hakat på.
Vi har villavagnarna på Snäck där oenigheten inte ens gällde olika partier i majoriteten utan inom ett och samma: Socialdemokraterna. Byggnadsnämndens ordförande får offentligt pisk av regionstyrelsens ordförande för beslutet att inte bevilja bygglov.
När budgetberedningen samlades i våras med förutsättningarna att 40 miljoner skulle sparas i nämnderna, kom tekniska nämnden med en önskelista på nästan lika mycket i utökade ramar. 33 miljoner extra ville man ha, bara för sin nämnd.
Så det där med samarbete och spruckna allianser kanske man inte ska prata jättehögt om ifall man vill framhålla den rödgröna majoriteten som rättesnöret.