Vad blir sju minus sju? Noll.
Minus sju miljoner plus sju miljoner? Det blir också noll. Om man är vänlig nog att bortse från den där konsulträkningen på nästan två miljoner kronor.
Sedan kommer det ju till att massor av elever tvingas ägna onödigt lång tid till att ta sig till och från skolan. Och att föräldrar bestämmer sig för att själva skjutsa barnen. Det ger varken plus eller minus i de regionala räkenskaperna. Men nog blir det många negativa tal hemma vid frukostbordet och alla andra platser där människor träffas för att diskutera sin vardag. Och negativa känslor i trötta huvuden, lutade mot vibrerande bussfönster.
Budget och utfall/slutresultat kan vara två väldigt olika saker. Budgeten är en planering och räkneövning, där lusten att komma till rätt resultat ibland kan övermanna omdömet. Slutresultatet, ärligt räknat, är en påhälsning från verkligheten.
Man kan exempelvis budgetera för att skolskjutsarna ska bli sju miljoner kronor billigare. Och det ser ju bra ut i planen. Men om planen kommer på avvägar kan slutresultatet bli helt annorlunda.
Ibland är det lätt att förutse de här bakslagen. Till exempel när en region bestämmer sig för att återkommunalisera ett stort äldreboende och utgår från att det inte ska bli dyrare för skattebetalarna.
Eller när en region glädjekalkylerar nya roliga projekt som exempelvis en kongresshall. När räkningen visar sig mycket större än projektets budget så kommer det ungefär lika överraskande som månadens hyresavi.
Så ibland är bakslagen nästan avsiktliga. Det är naturligtvis extra illa. Men det är också riktigt illa när kalkylerna slår så fel som de gjort för skolskjutsarna. När det handlar om en verksamheten som påverkar skolgången och vardagen för en stor del av Gotlands elever, en förutsättning för livet på landbygden på en ö där allt fler flyttar till staden, då har man inte råd att räkna så fel. Man har inte råd mänskligt, inte ekonomiskt och sannolikt inte heller politiskt.