I mars i år gjorde jag en liten sammanställning av hur biljettpriserna på färjan hade utvecklat sig halvårsvis. Exemplet gällde en vuxen gotlänning i aktersalong plus en vanlig personbil enkel resa.
l November 2009: 344 kronor.
l Maj 2010: 351 kronor.
l November 2010: 383 kronor.
l Mars 2011: 418 kronor.
Efter en biljettbeställning häromdagen kan jag nu lägga till:
l November 2011: 463 kronor.
På ett och ett halvt år har biljettpriset i exemplet ovan ökat med 32 procent. På ett år är ökningen 21 procent.
I mars skrev jag: "Fjolårssäsongen var ett rekordår för gotländsk besöksnäring. Med ökande färjepriser riskerar den utvecklingen att brytas."
Utvecklingen har nu brutits. Antalet gästnätter krymper. Antalet resande på färjorna krymper.
Kanske är förklaringen till detta sammansatt av flera olika bidragande faktorer. Men inbilla er inget annat än att biljettpriserna på färjan är den viktigaste anledningen till trendbrottet.
Värst slår prisutvecklingen inte mot resandet bland gotlänningar. Våra priser är lägre än vad fastlänningar behöver betala, och kommunikationerna till fastlandet är oundgängliga för oss. Vi kan inte välja bort dem.
Tillfälliga besökare betalar ett högre pris. Om de reser för rekreation kan de dessutom välja ett annat mål. När resandet minskar finns det därför anledning att tro att det minskar MER för fastlänningar än för gotlänningar.
I går presenterades Företagarnas småföretagarbarometer. Öns företagare är relativt pessimistiska om framtiden och förväntar sig sjunkande orderingång, tillväxt och lönsamhet.
Under och efter den första finanskrisen från hösten 2008 var konjunkturen unikt god på Gotland om man jämför med resten av landet. Besöksnäringen visade inga tecken på avmattning, tvärt om. Men nu är alltså läget ett annat.
Om dagens biljettpriser är tillräckliga för att vända en positiv utveckling, hur ska vi då se på den förestående upphandlingen av färjetrafik? Nya båtar ska gå lika fort på ett dyrare bränsle, är det tänkt. Vilka är passagerarna?