Jag vet inte hur ni känner det, men när jag hör Håkan Juholt kommentera fredagens möte i verkställande utskottet så blir jag rätt provocerad. Han sade bland annat följande:
- Förtroende är som en graviditet. Antingen har man det helt eller så har man det inte. Det hade räckt att en person under mötet inte hade haft förtroende för mig så hade jag inte kunnat sitta kvar. Det var aldrig aktuellt att jag skulle avgå.
Låter detta som en person som försöker återupprätta sin trovärdighet och sitt förlorade anseende? Vem tror han köper denna version av det som inträffat?
Tror han på den själv? I så fall är det riktigt, riktigt illa. Har han överhuvudtaget förstått vad som hänt?
De borgerliga partistrategerna har kanske skäl att jubla över att Juholt sitter kvar. Så länge han gör det är möjligheterna att vinna nästa val goda. De borgerliga regeringspartierna är inte så starka just nu. Kanske kan de förlita sig på huvudmotståndarens svaghet?
Men vi andra har anledning att vara bekymrade. För hur det nu än är så är Juholt inte bara Socialdemokraternas partiledare.
Han är också - tro det eller ej - statsministerkandidat.
Det innebär att om väljarna drabbas av tillfällig sinnesförvirring så kan han bli inte bara Socialdemokraternas utan även VÅR statsminister någon gång i framtiden. Och det är en tanke som sänder kalla kårar längs med min ryggrad.
Dessutom behöver alliansen en stadigare motståndare för att utveckla sin egen politik. Gott motstånd ger bättre prestationer. Dåligt motstånd föder lättja och slarv. Därför har på sikt inte bara Socialdemokraterna och landet intresse av en kompetent S-ledning. Även alliansen mår bra av lite tuggmotstånd.