Ibland brukar jag fundera över vem det är som styr och ställer över alla olika trender. Vem som sätter agendan för alla olika "innegrejor". När det gäller till exempel kläder brukar det förklaras med klädhandelns massiva annonseringar och det kanske är riktigt. Bestämmer branschen att alla ungdomar en höst ska ha parkas med pälsband på kapuschongen, så har plötsligt alla ungdomar det. Gärna redan i september, när min shortssäsong fortfarande pågår.
Men nu tänkte jag inte bara på just klädmodet när det gäller trendsättare, utan alla andra saker som exempelvis samlarbilder och bilar. När det gäller hockeybilder poppar samlarintresset hos barn upp med jämna mellanrum för att sedan ligga nere några år och i många bokhyllor står dyra album och samlar damm.
På senare år har jag lagt märke till att tre franska bilmärken blivit enormt populära. Det formligen vimlar av dem på Gotland och är man född på 40-talet blir man lite förvånad, för i min barndom var det inga bilar man drömde om att äga när man uppnått körkortsåldern.
Nu tillhör de toppskiktet i rally-VM.
"Dina sanningar är inte alltid mina" är ett uttryck som en av mina vänner brukar använda. Jag tycker att det är bra och försöker reflektera över det i olika sammanhang. Kultursektorn är ett sådant. Vad som är kultur och exempelvis konst brukar kunna diskuteras i evighet, men enligt min uppfattning är allting konst, det är bara frågan om vem som gör bedömningen.
Orden utbrändhet och stress återkommer hela tiden i den ständigt pågående debatten om svenskarnas hälsa. Någon patentlösning på problemen finns inte, men ibland kan man fundera över om inte varje individ själv måste ta lite större eget ansvar för sitt välbefinnande och sin hälsa.
Det är ju faktiskt så att de flesta av oss har åtta timmars jobb och sexton timmars fritid per dygn. De sexton timmarna kan sedan disponeras på olika sätt och jag är fullt medveten om att för många blir det inte många timmar över när sömnen fått sitt och matinköp, städning med mera är utfört. Men den lilla tid som blir kvar kanske inte alltid behöver fyllas med organiserade aktiviteter, utan istället användas för återhämtning och vila.
När jag ibland besöker Bläse Kalkbruksmuseum brukar jag tänka på allt slit och släp som varit på denna plats när kalkindustrin blomstrade för fullt. Det är inte svårt att föreställa sig hur hårt arbetet var i brotten, vid ugnarna och i hamnen. Men ändå kanske svårt att förstå för oss nutidsmänniskor.
Tankarna glider då ofta in på ett möte för många år sedan med en person med ett förflutet inom skogsbruket i Norrlands inland. Vi diskuterade de kärva arbetsvillkor som förr rådde i skogen och jag ställde frågan hur man orkade med det tunga arbetet dag ut och dag in.
- Jo, svarade den gamle skogsarbetaren, på lördagskvällen tvättade man sig ren och tog på finkostymen, vilade sedan hela söndagen och kroppen fick lite återhämtning.
Var det samma ritualer som gjorde att folk överlevde också i kalkindustrin? Något att tänka på i dagens uppskruvade värld - att ägna en hel dag i veckan åt vila och ingenting.
Trevlig helg!