Tragedi, komedi eller en thriller?
En röst på Wetterstrand är en röst på Ohly.Foto: Niklas Larsson/SCANPIX
Foto: NIKLAS LARSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Alliansen, som bildades inför valet 2006, är ingenting nytt i sig och måhända är det försök till motsvarande strategi från Sahlin med vänner nytt men ändå på något sätt väntat. Och vad kan egentligen förväntas av tre partier lett av ett som tillbringat sina första fyra år i opposition på över 10 år med att klaga och kritisera utan några egentliga egna förslag förutom ett oupphörligt ropande efter höjda skatter?
Svårligen kan det ses som någonting annat än ett lamt försök att kopiera ett redan beprövat framgångsrecept. "Fungerade det för Reinfeldt, borde det fungera för mig" är det nästan så man hör vänstervinden viska. Vad de rödgröna dock ha missat är en liten detalj, nämligen det som kan beskrivas som samarbete och enad front.
För där Alliansen står enad är Sahlin och vänner splittrade. Det av Bodström utlovade gemensamma rättspolitiska programmet har uteblivit på grund av oenighet, de är oeniga om den framtida förmögenhetsskatten som de tänker införa om de vinner valet och de är oeniga om försvaret och Afghanistan, för att nämna några trätopunkter.
De har mycket att reda ut internt. Och det syns. Enligt en mätning från maj i år trodde inte ens var tredje tillfrågad att oppositionen kunde hålla ihop politiskt under en hel kommande mandatperiod om de fick styra. Förtroende för Alliansens i samma avseende var betydligt större.
Sahlins problem, och därmed även Wetterstrand och Ohlys, är att deras oenighet skaver illa mot Alliansens sammansvetsade profil. En röst på Alliansen är en röst på konkreta förslag med ordnade finansieringar. Som Hägglund sade härom veckan, tillfrågad om förslaget angående sänkt skatt för pensionärerna; Vi lägger inga förslag utan att ha ordnat finansieringen därav.
Från Sahlin är det betydligt mer diffust och vagt. Man kan inte komma överens, man drar fortfarande i många frågor åt tre olika håll och med jämna mellanrum kommer den där känslan av att det viktigaste är att i första hand återta makten medan sakpolitiken kommer i andra hand.
Jonas Gardell skrev en krönika i Aftonbladet för ett par veckor sedan med slutsatsen "Jag är socialdemokrat, MEN..." Texten lät oss förstå att socialdemokraten Gardell kände tvivel inför att lägga en röst på sitt gamla parti denna gång. Avsaknaden av förnyelse angavs som ett av skälen.
Där har Sahlin ytterligare ett problem. Det flyter ingenting nytt under den rödgröna bron. Det är samma förslag som vi har hört tidigare. Samma förslag som hjälpt till att försätta Sverige i den situation angående bidrag och arbetslöshet som Alliansens fick ärva för fyra år sedan och därefter gjort ett bra jobb med att vända till det bättre.
Hur kan det vara fel att det skall löna sig att jobba? På alla frågor har Sahlin ett svar. Höj skatten. Vi har hört det nu. Men det ger ju inget förändrat resultat. Det får inte långstidssjukskrivna tillbaka till arbetet, det ger inte unga arbeten eller löser vårdköerna. Och ändå fortsätter man att skalla likt förr. Jag delar inte Gardells politiska uppfattning men jag förstår hans "men". Och det är ett "MEN" med stora bokstäver.
Sahlin med vänner har inte tagit till sig sina egna väljares rop efter någonting nytt. Efter en förändring och det kan bli deras fall. Igen.
Den 19 september är det dags. I merparten av opinionsmätningarna den senaste tiden har Alliansen gått framåt och Sahlin med vänner bakåt. Men det är jämnt. Alla röster är därför viktiga. Din och din och din med. Vare sig valvakan blir en tragedi eller komedi (beroende från vilken sida man vakar...) kommer den att bli en thriller. Förhoppningsvis blir det dock en uppföljare till succén från 2006.