Många kände sig kallade till talarstolen, när regionfullmäktige i går debatterade sitt strategiska näringspolitiska program. Och när debatten slutade var alla överens om programmet, så när som på en votering om en detalj.
När alla är överens tyder det på att innehållet är självklart. Det är det verkligen inte. Det finns gott om snömos och plattityder. Gott om målsättningar man inte kommer att leva upp till. Gott om innehållslösa deklarationer och långrandiga beskrivningar av sakernas tillstånd. Mycket att ha synpunkter på. Men det är konstigheter man är överens om. Eller också inser den som i hemlighet är väldigt kritisk att detta program är ännu ett strategidokument som får begränsade praktiska konsekvenser och att det inte är lönt att bråka om det.
Nu gäller det bara att hemlighålla det här näringspolitiska programmet för näringslivet. För man behöver ju bara läsa några sidor i den här typen av texter för att man ska känna hur all lust att företa sig någonting, att ta några som helst initiativ, liksom rinner av en och bildar en ledsen pöl på golvet.
Det är antagligen därför som företagare bildar eller går med i organisationer som ska bevaka deras intressen. På så sätt kan man minska spridningen av de direkta skadeverkningarna av tillväxtpolitiska program och liknande kommunala/regionala produkter.
Det var i debatten som konfliktytorna blottlades, när man kom in på konkreta frågor som faktiskt betyder någonting. Som vägarna och trafiksituationen på landsbygden. Det var till och med bitvis underhållande. Som efter Daniel Bergvalls (MP) räkneövning av hur mycket tid man sparar på att köra 90 istället för 80 från Burgsvik till Visby. (Sex minuter.) Håkan Onsjö påpekade att Bergvall (även vid 80) skulle bli av med körkortet innan hans ens kommit ut ur Burgsvik.
Bristande investeringar i Gotlands vägnät har gjort att det finns många 40- och 60-skyltar som förlänger restiderna och kan kosta den ouppmärksamme ett körkort.
Miljöpartiet verkar vara mest bekymrade över cyklisternas situation, även när det gäller landbygdstrafiken. Det är en stadsbos perspektiv - en stadsbo utan förmåga att föreställa sig andras liv. För landsbygden är ju cykeln bara ett realistiskt alternativ för de allra kortaste transporterna.
Att man inte ser så många cyklister mellan exempelvis Slite och Visby, i synnerhet så här års, beror ju inte ENBART på att det saknas cykelbana...
Ett av avsnitten i det tillväxtpolitiska programmet handlade om färjetrafiken. Med den frågan är det lite annorlunda. Där ÄR enigheten verkligen total om de "gotländska ståndpunkterna". (Även om det förekommer försök att misstänkliggöra andra som svikare.)
Alla är överens om samma totalpopulistiska och svårrealiserade krav. Snabbare, billigare och miljövänligare!
Så kan man agera eftersom det bara handlar om att ställa krav på staten. Men det är ju samtidigt en strategi som lett till dagens situation, där priserna stiger trots att subventionerna också gör det.
I en fråga som verkligen skulle behöva debatt och analys är positionerna totalt låsta.
Jag kommer av någon anledning att tänka på Tintin-äventyret "Det sönderslagna örat", som slutar med att de två skurkarna, i jakten på en ädelsten, ramlar av skeppet och omslingrade sjunker till botten.