LIBERAL KOMMENTAR
Ska alla människor ha samma möjligheter att röra sig fritt, ta en fika på stan och besöka sina vänner? Hur frestande det än är att svara ja, måste svaret bli nej.
Däremot ska givetvis offentliga instanser som skolor och sjukhus vara tillgängliga för alla. Likaså transportmedel och större arbetsplatser – ja, överlag ska verksamheter som kan göras tillgängliga vara det, dock med viss reservation för ekonomiska och praktiska förutsättningar. Det gäller inte minst sedan 2009, när Sverige anammade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Men det räcker inte att anta en konvention. Man måste även följa den. Och det gör inte Sverige, som får svidande kritik av FN i en ny rapport. Bland annat är det en lag som träder i kraft vid årsskiftet – som innebär att bristande tillgänglighet klassas som diskriminering – som får bakläxa, framför allt på grund av att den undantar företag med färre än tio anställda.
Det säger sig själv att reservationen gör att en del mindre butiker och lokaler kommer att förbli onåbar mark för en minoritet av befolkningen. Samtidigt vore det kontraproduktivt att kräva att de minsta kaféerna i de smalaste gränderna ska handikappanpassas. Det skulle i bästa fall leda till att en del företag försöker fuska, och i sämsta fall till att de tvingas stänga eller aldrig ens slår upp portarna. Av samma skäl måste det vara tillåtet för studentbostäder att vara en aning otillgängliga, trots att det betyder att alla inte kan komma på besök.
Därmed inte sagt att vi inte kan – och bör – göra mer än i dag. Det är mycket möjligt att den nya lagen är tandlös och behöver spetsas till. Däremot får lagen inte bli så vass att den biter av sig svansen.