Riksdagens utredningstjänst har räknat på Miljöpartiets förslag om arbetstidsförkortning. Ett förslag som bara är ett första steg mot ytterligare kapningar av arbetstiden. Detta första steg kostar enligt beräkningen 155 miljarder i uteblivna skatteintäkter. Det är en hel del välfärd det. Men konsekvenserna blir naturligtvis mycket värre än så, när exportnationen Sveriges konkurrenskraft försämras i en globaliserad värld. En arbetskraftsförkortning slår inte bara mot staten och den offentliga sektorn, utan minst lika hårt mot företagen och givetvis hushållen.
Jag har inget emot arbetstidsförkortning, så länge det är ett helt personligt val. Men om en stat i dagens läge på politisk väg driver igenom att folk ska jobba mindre så är det direkt självdestruktivt. Speciellt i ett land där den genomsnittliga årliga arbetstiden redan är förhållandevis kort. Att påstå att detta är en reform som kan göras utan allvarliga samhälleliga konsekvenser är direkt bedrägligt.
Bedragen känner sig nog också Miljöpartiets före detta riksdagsledamot Mikaela Valtersson. Hon är numera ordförande i Friskolornas Riksförbund. Och hon känner inte igen sitt parti.
I går skrev Valtersson en debattartikel i Göteborgs-Posten. Under Miljöpartiets då fortfarande pågående kongress just i Göteborg. Och hon skrev om hur Miljöpartiet helt har bytt ståndpunkt i friskolefrågan. Miljöpartiet stödde de borgerliga partierna när man öppnade upp för friskolor. Men nu anser MP att det inte ska finnas några skolor med vinstintresse.
Valtersson menade i går:
"160 000 elever i aktiebolagsdrivna skolor står efter Miljöpartiets beslut inför en osäker framtid. Om inga aktörer med vinstsyfte ska få driva skola kommer valfriheten och mångfalden att minska drastiskt."
”Från att ha varit bland friskolornas främsta försvarare går Miljöpartiet till val på en politik kring friskolor som ligger mycket nära Vänsterpartiet. De lämnar idealen och kampen om eleven i centrum, valfrihet och mångfald bakom sig.”
Under språkrören Gustav Fridolins och Åsa Romsons ledning har Miljöpartiet tagit flera steg åt vänster. Socialdemokraternas regeringsunderlag kantrar mer och mer. Underlaget sluttar nu så kraftigt att Stefan Löfven får allt svårare att balansera. Är det därför han inte vågar stå för något?