Jag vill börja med ett citat av Johan Ehrenberg från Dagens ETC. Jag delar som bekant inte de socialistiska värderingarna och ideologin men hans analys av vad som är en del i tidningsbranschens kris skriver jag under då. Så här skrev han för en vecka sedan: ”Mitt svar är att det beror på den förändring av tidningar och journalistik som de moderna mediebolagen tvingade fram på 80-talet och framåt. Tidningar blev en industri som vilken annan, marknads- och ekonomicheferna tog makten. Ägarnas avkastningskrav nådde samma absurda lönsamhetskrav som det finansvärlden började erbjuda.
Tidningars uppgift är i dag inte att vara tidningar.
Deras uppgift är att skapa maximal lönsamhet”.
Det är nästan omöjligt att få en saklig diskussion om detta faktum. Ifrågasätter man de ”absurda lönsamhetskraven” får man veta att man inte begriper ett jota om företagsekonomi och hur tidningsföretagen fungerar.
När Mats Svegfors i en debattartikel i Dagens Nyheter påstår att: ”Det är inte framför allt papperet tidningarna har sparat på utan det journalistiska innehållet” blir han kraftigt emotsagd av flera nu verksamma chefer som menar att man inte kan mäta kvalitet i antal bokstäver. Visst är det ett trubbigt instrument som inte säger så mycket men att helt avfärda hans tes att form går före innehåll bara genom att diskvalificera metoden är lika trubbigt.
De två stora drakarna, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, som var de tidningar som Svegfors studerat, har helt andra förutsättningar än det stora antalet dagstidningar i landet: landsortstidningarna.
Många av dem ägs i dag av stora koncerner, bland annat denna tidning, och det är ett strikt ekonomiskt tänkande som styr, publicisterna och de lokala ägarna är bortkörda från styrelserummen. Beslut tas på ett ställe och ska sedan genomföras a la McDonalds-principen ut i alla tidningar. Alla ska ha samma kostym oavsett om den passar eller inte.
Från ledningshåll i dessa tidningsfabriker hörs inga protester. Eftersom beslutsfattandet och makten inte längre ligger på respektive tidning är även cheferna på plats mest utförare av beslut som kommer uppifrån. Det finns inget utrymme att ifrågasätta det som redan är bestämt.
Och eftersom det inte finns några publicister i de beslutande rummen handlar det väldigt mycket om ekonomi, teknik och olika publiceringsplattformar. Väldigt lite om innehåll, publicistisk vision eller tanke med verksamheten.
Många chefer till och med försvarar fabriksmodellen och menar att det inte finns några kvalitetsproblem. Man menar att dagens journalistik är så mycket bättre än gårdagens ”megafonjournalistik”.
Men då har man glömt att det faktiskt fanns en period mellan megafonen och teknikfrälset. En tid då de publicistiska cheferna slogs för sina redaktioner, stod upp mot ”räknenissarna” för att försvara journalistiken.
En tid då det var viktigare att det blev rätt än att det gick snabbt.
Men kanske var den tiden för kort för att vi ska minnas den?
Trevlig helg!