Säveskolans sjuka F-hus ska petas omkull. Men inte helt och hållet. Betongstommen ska tydligen återanvändas.
Det väcker tankar, när regionstyrelsen känner sig tvungen att riva en skola som bara är kring fyra decennier gammal och gör sitt yttersta för att pressa byggkostnaderna för det hus som ska komma i dess ställe.
Det finns många fina och imponerande skolbyggnader i Sverige med ståtliga fasader och breda stentrappor. Även många gamla bygdeskolor ger ett synnerligen gediget intryck, även om själva husen är mindre. Som tempel för kunskap. Skolor var en viktig källa till stolthet för lokalsamhället. De var viktiga.
Men så hände något. Jag började skolan 1972. De första sex åren gick jag i en skola som hade smäckts upp som ett provisorium under 60-talet. En samling låga barackliknande byggnader. Provisoriet står fortfarande kvar i dag. Det är fortfarande en skola. Även om man naturligtvis har renoverat och fixat till sedan jag var elev.
Så ser skolor ofta ut nuförtiden. Det är tillfälliga lösningar, lågbudgetbyggen och paviljonger. Och det ironiska är att den här utvecklingen från sten till spånplattor har ägt rum samtidigt som kommunerna och skatterna expanderat å det väldigaste. Förr, då man ansåg sig ha råd att bygga vackra skolor i sten, så var skattetrycket mycket lägre än i dag. År 1900 var skattetrycket 7,6 procent av BNP. Till 1925 hade det ökat till 9,5 procent. 1950 var det uppe i 19,6 procent.
I mitten av 60-talet, under åren då min gamla barackskola byggdes, var skattetrycket uppe i 33,3 procent. Till 1971, då F-huset byggdes, nådde skattetrycket 38,6 procent. Det toppade 1990 på 52,3 procent och till 2011 hade skattetrycket hunnit sjunka till 44,3 procent.
Kommunernas uppgifter blir bara fler och fler och större och större. Vilket inte hindrar dem att på eget initiativ bland sig i sådant som de inte alls behöver göra. I all välmening. Under tiden får resterna av 40-åriga fuskbyggen utgöra stommen i utbildningens nya infrastruktur.